Fredaglyx - faktiskt

Att mathandla för helgen kan vara ett riktigt nöje, men det gäller att vara ute i god tid.

Det är klart. Få av oss har förmånen att ha en ledig förmiddag mitt i veckan. Oftast är vi tvungna att gå till matbutiken precis då alla andra gör det, dvs. ungefär mellan kl. 17 och stängningsdags. Och det är sällan nåt större nöje. Känner man sig inte som vardagens träl innan, så gör man det senast med det proppfulla vagnen, den skrikande ungen och den tio meter långa kö av ödesfränder som masar sig fram till kassan.

Men vardagliga sysslor blir bra mycket roligare, om man får tillfälle att vända på steken. Jag har tänkt på det förut, och senast idag fick jag det bekräftat: det är kanon att handla mat på förmiddagen! Okej, så det är min lediga dag. Men vaddå, jag skulle ju handla mat i alla fall. Och det är värt en timme av förmiddagen.

För det första är det relativt folktomt. Relativt, för beroende på var du bor kan matbutiken vara smockfull av pensionärer. I en stor affär stör det inte, men nog i en liten. Nå, nu var jag i en stor, så solskenssagan fortsätter.

För det andra finns hela sortimentet kvar. Brödet är färskt, köttdisken dignar och på grönsaksavdelningen gapar inga hyllor tomma. Speciellt pampig blir upplevelsen förstås en fredag förmiddag, då butikerna fyller på inför helgen.

För det tredje är folk glada och ojäktade. De väjer artigt, ler t.o.m. - ibland kan vilt främmande människor vänligt kommentera ens uppköp. För att inte tala om expediterna, som ännu är någotsånär utvilade, orkar betjäna och vara hur vänliga som helst. Alkos kassabiträde delade med sig av sitt recept på kantarellstuvning till kunden före mig, och jag tänkte precis inleda nån liknande artig konversation, då en uppenbart jäktad tant dök upp bakom mig och jag avstod.

Och allt detta i en vanlig matbutik. Saluhallarna är ju sedan ett kapitel för sig, men de är liksom i en liga för sig.

Till tråkigheterna hörde - som vanligt - glassen. Jag fick syn på SIA Glass, som Stockmann tydligen tagit i sortimentet, och blev nyfiken. SIA skyltar nämligen med att vara så himla naturenlig. "Våra viktigaste medarbetare har varken mobiltelefon eller tjänstepension" lyder reklamen, och syftar förstås på kossorna. Och visst, grädden är säkert äkta, närproducerad t.o.m. Men lusläser man varudeklarationen (ett annat matbutiksnöje) tycker man nog den hemtrevliga tonen är lite i överkant. SIA:s jordgubbsglass innehåller följande:

Mjölk, grädde, jordgubbssylt (10%)(jordgubbar, socker, vatten, pektin, fruktkärnmjöl, citronsyra, kaliumsorbat, arom, antocyaner), socker, glykossirap, vasslepulver, druvsocker, emulgeringsmedel (mono- och diglycerider av vegetabiliska fettsyror), aromämnen, stabiliseringsmedel (fruktkärnmjöl, guarkärnmjöl), färgämne (rödbetsrött, betakaroten).

Dags att plocka fram glassmaskinen igen.

Maken till skolkare

Två sjukdagar, hur väl motiverade de än är, ger mig underligt mycket skuldkänslor. Varför ska det vara så?

För andra dagen känns kroppen alldeles orkeslös, och i svalget och i näsan sticks små nålar för jämnan. Många andra hade säkert gått på jobb. Sanningen är antagligen att eftersom många andra tidigare gjort det, är det nu min tur att drabbas. Jag försöker att inte låta skadan gå vidare. Och dehär två sjukdagarna är - vad jag minns - de två första i år. Sjas, onda samvete. Jag har över en månad bakom mig av jäkt, idel morgonturer och mera jäkt. Undra på att jag blir sjuk. Undra på att jag finner det svårt att bara ligga och läsa en bok.

Nå, bok har jag hursomhelst läst, och den tangerar elegant mina samvetskval. Lycka till! Om balans i livet och andra floskler heter den. Den riktar sig till kvinnor, men precis som alla böcker som berör jämställdhet borde den läsas minst lika flitigt av män. Den handlar rätt mycket om balansen mellan hem och karriär, mellan bullemamman och mamman-med-aktivt-nätverk-och-spännande-hobbyer, mellan man och kvinna, mellan städat hus och en stunds lugn... Jag har nickat mig igenkännande genom hela boken. Man måste hinna leva mer mitt bland alla borden. Tacka ja till sånt man vill, välja bort sånt man inte vill. Och förstås: få nån klarhet i vad det är man egentligen vill i livet.

Dehär tankarna blir ju inte mindre aktuella av att vi ska få ett barn till om ett par månader. Det är fullt upp som det är - hur fasen ska det bli sen? Med ett barn är man liksom bara lite barnfamilj. Man kan ännu halvt om halvt leva som man gjorde innan (eller åtminstone inbilla sig det). Med två går det inte. Då är man barnfamilj. Det är alltså dags att ta sig en allvarlig funderare på vad det innebär. Istället för att gräma mig över allt detdär jag skulle vilja göra men inte kan/hinner/får/orkar, måste jag bilda mig en klarare uppfattning om hurudan denhär barnfamiljen ska bli, typ. Vad är viktigt, vad är roligt, vad satsar vi på... Och vad väljer vi helt bort? Vad gör vi senare? För efter att ha läst "Lycka till" är det på något sätt ännu klarare för mig: vi måste sluta sträva efter att ha allt innan vi är 35. Såvitt vi får leva finns det gott om tid också efter 35.

Som ett stickspår har jag funderat seriöst på att skippa Facebook. Jag menar, det är kul att kolla vad folk har för sig och så, men mest har jag ju känslan av att jag har järnkoll på allt jag missar. Hur belönande är det? Note to self: träffa mer människor på riktigt istället.

Och så tänker jag sluta ha dåligt samvete för att inte släpa på kameran i tid och otids. Visst är det kul med en massa bilder, speciellt på barn, men det känns också - åtminstone just nu - som en sån evig prestationssport. Mera uppleva, mera minnas istället.

I matväg fortsätter skördefesten. Tio kilo äpplen från svärföräldrarnas äppelträd väntar på att bli mos. Och frukostågan har lättat. Barnet äter havregrynsgröt med god aptit, och tror äppelmoset hjälper en bra bit på vägen också.

Frukostfunderingar

Dags att ompröva frukostvanorna?

Det finns frukostmänniskor och så icke-frukostmänniskor. Icke-frukostmänniskorna är dedär som helt skippar målet, eller på sin höjd dricker en kopp te och en skorpa till. Jag skulle gå under utan en stadig frukost. En festfrukost hamnar inte långt efter en festmiddag på min skala: Juice, yoghurt med honung, frukt, mysli, bröd med ost, skinka, korv, cappuccino och så bacon och äggröra. Två tidningar, lugn och ro. Vad kan jag säga? De ytterst få morgnar jag tillbringar (ensam) på hotell får jag full valuta för pengarna.

Till vardags är det nu inte såhär lyxigt ställt. Den största bristvaran är tid, och alldeles gratis är det ju inte heller att bulla upp med hela kalaset. Hemma består bulken av yoghurt, bröd med pålägg, juice och nån frukt. Kaffe när man hinner, annars får det bli på jobbet. Stadigt, men inte extravagant på något sätt.

Eller är det? Vi är ett hushåll på tre personer, och jag kan tala om att juice- och yoghurtkonsumtionen är rätt svindlande. Det är klart: köper man yoghurt i 1-litersförpackningar blir portionerna därefter. Och jag är ganska dålig på att ransonera juice. Ellen likaså. Finns det i kylskåpet dricker man det tills man inte är törstig längre.

Nu är det bara det att då hushållet omfattar ett fullvuxet matvrak, ett tvåårigt matvrak och en höggravid får man kånka hem alldeles sjuka mängder både yoghurt och juice. Så till den grad att jag har börjat fundera: vad åt vi som ungar?

Ja, vad åt vi? Gröt, rätt mycket tror jag. Och så hade vi en Weetabix-period - Weetabix, mjölk och sylt. Saft drack vi, men det var nog utblandad vinbärssaft, inte juice. I nån omgång åt vi fil med kanel och socker, och så fanns brödmaskinsfasen (som lyckligtvis inföll nångång i tonåren, då energiåtgången var rätt häftig). Vi vräkte i oss limpa efter limpa av mjukt, varmt bröd. Men man blir trött på allt, tydligen.

Nåväl. Nånting måste göras. Juice- och yoghurtkånkandet kan inte fortgå, och inte heller existerar alternativet att "bara äta lite". Inte jag och inte min frukost. Brödmaskin tänker jag inte skaffa. Kanske gröt då? Lätt, billigt och mättande - gott också, tycker jag åtminstone. Enkelt att variera. Men likväl gröt. Nånting säger mig att mottagandet inte blir entydigt varmt.

Lättad och nästan utvilad

Okej, denhär bloggen behöver inte byta skepnad till en katastrofblogg. Det var ingen allvarlig fuktskada.

En lite grundligare genomgång av rördragningarna i badrummet blir nog däremot säkert aktuell i något skede, men det är liksom inget akut.

Hemkommen från en tvådagars fisketur till Nagu med svärfar känner jag mig nästan utvilad. Inga sovmorgnar här, näten ska tas upp och så, men bara ett och ett halvt dygn i den yttre skärgården gör underverk för mig. Och mäktigast av allt: vi såg havsörnen på närmare håll än nånsin! Naturväktarna kan anteckna till kännedom.

Kaffepauserna på väg till och från Nagu inspirerar mig till att upprepa sommarens vanligaste klagovisa: enformighetens förbannelse. Och enformigheten stavas förstås - Abc.

Jag vet inte vad som är värst med den förbannade kedjan. Är det bara det att den vuxit så fort och finns precis överallt - lite samma känsla man får inför storskarvens framfart? Delvis ja, och avskyn förstärks av den effektivitet med vilken Abc tränger undan mindre mackar, vars enda last är att de inte tillhandahåller Hesburger, pizzeria och ett snabbköp. Trots sin skenbara mångfald i utbud är de oerhört enformiga och likriktade. Man vet alltid vad man får, visst, men ingen chans finns heller att nånsin bli positivt överraskad.

Men det är liksom mer än så. Det handlar om att genomgående underskatta sina kunder. Det är dygnsgamla mackor inslagna i plast, det är dåligt kaffe, torra bullar, ständig underbemanning (liktydigt med långsam service) och dyra priser. Det är som att de lika gärna kunde hänga upp en skylt framför sin kilometerlånga disk (varför är den så lång? Samma urval kunde koncentreras på halva sträckan): Varför göra bättre när gänget betalar hyggligt för såhär dåligt?

Och det är ju det vi gör. Nöjer oss. Då man nu en gång redan vände hit. Och en paus kändes nödvändig. Och så gör vi det igen. Och igen. Och igen. För det är inte bra, men aldrig så dåligt att man nu riktigt skulle börja klaga. Och denhär mentaliteten har S-gruppen förstått att ta vara på på ett genialt sätt.

Dagens tips till alla som åker på riksväg 1: Ykköspesä. En tvättäkta gammal landsvägskrog, som på en finländsk skala börjar ha verkliga anor. Och som är allt det som Abc inte är.

Fuktskada??

Vad ska man tro, då parketten intill badrummet ser lite mörkare ut än resten? Och då golvet på samma ställe känns sådär lite underligt varmt? Tokigt slipat? Varmvattensrör? Eller... fuktskada?

Så kommer då gubben med mätaren och mäter. Först inget utslag alls. Sedan går vi till badrummet - lite mer utslag. Sedan tillbaka på andra sidan väggen igen - och nu: mera utslag. Om ett par dagar ska det borras lite i golvet för att få klarhet i saken.

Vad kan man mer önska sig? En tvååring, en höggravid - och inget badrum? Dags att börja söka upp exillokaler? Har inte riktigt vågat tänka tanken till slut. Jobbigt kan det bli. Riktigt jobbigt, men det blir inte bättre av att ta ut bekymren i förväg.

Under tiden kan man njuta av livets goda så länge det varar. Igår blev min blåbärslikör klar, med de enkla beståndsdelarna blåbär (3 dl), Koskenkorva (0,75 l)och socker (2,5 dl, tillsätt efter två veckor med bara bär och sprit). Första klunken smakade lite väl mycket sprit, men den andra andra var söt på precis rätt sätt och hade en fin blåbärssmak. Hur i helsike jag sedan ska lyckas göra av med 1,5 liter av nämnda vara vete fan. Välkomna på provsmakning! :)

Plopp!

Sissi är här igen! Och hösten! Och bananflugorna! Och jag!

Själv är jag mer än nöjd med att vara tillbaka i stan efter några veckors vistelse på landet. Yttre skärgården må vara hur vacker som helst, men man blir totalt jävla skadad av att rädda barnet från ond bråd död stup i ett - se upp för ormar, hala klippor, branta klippor, fästingar, heta grillar, enbuskar och förstås det alltomhuldande havet. Inget av detta i Munksnäs. Bara en och annan bil och - värre än så - mesproppar som cyklar 30 km/h på trottoaren. Men annars föredrar jag som sagt stan en tid framöver.

Senast jag plitade nåt här höll vi ännu tyst om familjenyheterna. Nu finns det inga skäl att hålla locket på. Nummer två ska dyka upp i slutet av oktober - något som delvis också väckt min blogglust igen. Men jag ska försöka skriva om annat också. Mat, cykling och medelålder för att nu börja nånstans.

Krhm

Tillbaka. Beklagar uppehållet. Gång på gång har jag satt ner mig för att plita ner nåt, men så har det blivit stopp igen. Kanske det händer lite för mycket i mitt huvud just nu, som om det liksom var svårt att bestämma vad som egentligen känns viktigt att skriva om. Det i sin tur måste förstås vara ett symptom på att jag igen hunnit bli inrutad i nyhetsjobbet – vem var det väl som sa till mig att blogga endast om det som är relevant och viktigt? Nej, fram för det triviala!

Anna Wahlgren har sagt att alla människor borde ha en tvååring hemma. Det är lätt att hålla med. Efter lite humörsvängningar i samband med dagisstart och tuttavvänjning är Ellen den soligaste ungen i världen. Hon tycker fortfarande själv att hon är alldeles fantastisk, men nu förmår hon mer än tidigare också relatera till sin omvärld. Andra ungar är också toppen! Mamma och pappa är toppen– om än inte hela tiden. Dagis är toppen! Att komma hem från dagis är toppen! Och så pratar hon; nya ord varje dag, längre och längre haranger. Och räknar gör hon till och med. Att hon sedan har lite svårt att skilja mellan mig och dig (”Pappa... hjälpa... dig”) gör väl inte så mycket. De flesta lär ju få det rätt med tiden.

Sitter och skriver det här medan jag ser hur Jörgen Auckland stakar sig mot mål i Vasaloppet. Det blev inget lopp för mig i år, jag har helt enkelt inte stått på skidor en gång i vinter. Och förstås är det vemodigt att se spåret, de tusentals åkarna, myrarna, sjöisarna och allt som är fint med Vasaloppet. Men så behövs bara några åkarkommentarer i SVT, där utpumpade fritidsåkare beklagar det eländiga föret (lika eländigt som ifjol) och hur tungt det är – och så tänker jag att det ändå var rätt att inte ens försöka i år.

För en lärdom gav fjolåret med sina några långdistanssatsningar: man måste förbereda sig. Det går liksom inte bara att lalla sig igenom 90 km på skidor. Man måste ha nåt i bagaget före start, man måste vilja, hinna och ha möjlighet att träna. En del håller sig i form året om, andra får jobba upp sig under ett fåtal månader för att sedan återgå till en lägre nivå, men i alla fall.

Och det är ju det som är motionsträsket: först då man väl satt igång med nån form av träning, så vet man också hur det är att inte vara tränad. Och känslan av att halka tillbaka, få sämre kondition igen, är för jävlig. Då kan det faktiskt kännas bättre att vara i dålig form jämt. Hälsningar av en som igen sitter och flåsar på cykeln som om han aldrig hade trampat längre än till närbutiken. Nå, det blir väl bra.

P.S. Apropå cykling. Välfärdssamhället har nog en god bit till total förintelse. I morse (söndag) hade det snöat uppemot 10 cm, vilket gjorde cyklandet lite kämpigare. Men i centralparken, märk väl, söndagsmorgonen efter ett kraftigare snöfall var lederna plogade! Och jag kände mig som en glad och privilegierad skattebetalare!