"Tää on alkoholistin taivas"

Igår tog jag tillfället i akt för att ägna mig åt min halvnya halvhobby - viner. Vin har alltså funnits i mitt liv en längre tid, men i 30-årsgåva fick jag ett vinskåp, och för att det ska se anständigt ut, måste man ju fylla det med nånting. Vidare fick jag en fantastisk bok, Vin till maten, som bara fick mig att sugas till A-market. Äntligen börjar det, vid fyllda 30, gå upp för mig hur man ska förhålla sig till dedär vin-adjektiven. Äntligen inser jag hur mycket man måste fundera på smakupplevelserna i maten.

Nåväl. Jag hade plockat på mig ett italienskt vitt, ett franskt lättare rött och en tyngre röd sydafrikan och stod och kollade in en sista flaska franskt vitt. Då dök en trio med 19-åringar upp vid likörhyllan. De stod där en stund och slängde käft, och gick vidare. Ledarkillen (den största, hur annars?) sa "Vittu, tää on alkoholistin taivas". Och mina axlar sjönk en smula.

Kära 19-åring. Du läser knappast nånsin dethär, och nej, allt behöver man inte ta på blodigaste allvar. Men Alko är inte alkoholistens himmel. I själva verket är Alko ganska nära alkoholistens helvete. I dethär landet har vi ett monopolskyddat alkoholbolag med två uppgifter: att, i likhet med alla andra bolag, sälja så mycket som möjligt. Men också att försöka varna för spritens skador och stävja konsumtionen. Dethär är en ekvation som på inga sätt går ihop. Och i valet mellan dessa två har Alko valt att sälja så mycket som möjligt. Till alla. Jag har aldrig sett ett fyllo som skulle vara full nog för att inte få ut sprit på Alko.

Så nu, vinskåp och -bok till trots är jag lite illa till mods när det gäller Alko. För det slår mig att den butiken tillhandahåller oändliga möjligheter till smakupplevelser, härliga kombinationer osv osv. För dem, oss, som har pengar och förnuft att hålla konsumtionen måttlig. För andra tillhandahåller samma butik oändliga möjligheter att supa ihjäl sig och skada många andra medan de håller på. Och de gör det.