Barn-åga och fennoveganism

Okej, dethär blir långt nu.

Hemma-föräldraskapet går att sammanfatta i en paradox: helst skulle man bara vara hemma, eller på en kvarts gångavstånd hemifrån. Faktiskt. För bara då kan man ha så gott som full kontroll över ätandet, sovandet, skitandet och levernet överlag. Känslan av den kontrollen är underbar, och barnet gillar det alldeles tydligt också. Det paradoxala är förstås att man i längden blir galen av det, och bara måste komma ut för att träffa andra, med fördel vuxna, människor. Men det i sin tur ställer till det för kontrollfreaken. Allt blir så mycket bökigare: hela halva dagen måste packas ned i en väska, man kan inte släppa barnet ur stolen, än mindre ur synfältet, och sanningen är att behållningen av det vuxna sällskapet till syvende og sist inte blir så väldig, eftersom man har fullt upp med barnet. Detta i synnerhet om den vuxna man träffar också har barn. Och så åker man hem och så somnar hon i spårvagnen och hinner sova tio minuter och det räcker precis för att hon sedan INTE ska somna pånytt när man väl kommit hem och så är hela den eftermiddag man planerat skjuten i sank och det bara går så och det finns inget man kan göra åt det.

Förstå mig rätt, alla ni som jag brukar träffa: jag vill träffa er också framledes. Så har jag sagt det. Men alla ni med barn tror jag förstår mig. Och alla ni utan barn, försök uthärda.

Då jag var i stan köpte jag också en mycket tankeväckande bok, sådär med anledning av det jag tidigare skrivit här. Boken heter Härkäpapua sarvista, och innehåller alltså texter och recept på veganmat baserat på inhemska grödor. Freakat? Javisst. Men samtidigt oerhört tankeväckande. I artiklarna presenteras ett synsätt på mat, som bara tvingar en att ta ställning till det egna ätandet. Ett synsätt, som tar fasta på att varje livsmedel har en ekologisk totalkostnad: hur mycket energi har krävts för att föda upp, hur mycket för förädling, hur mycket för transport, hur mycket för tillredning?

Och ekvationen är egentligen mycket enkel att lösa: den som vill beakta naturens bärkraft på bästa sätt gör bäst i att äta inhemskt. Basta. I boken presenteras bara och enbart recept med inhemska ingredienser. Fast detdär med inhemskt är relativt också: helsingfors-fennoveganen gör klokast i att köpa havtorn och svamp plockade i Estland snarare än Kajanaland. Lähiruoka var ordet alltså. Närmat? Rolig dubbel innebörd i det ordet.

Det känns oerhört radikalt att helt och håller övergå till en närmatsdiet. Och jag tänker inte göra det. Men jag tänker definitivt tänka om.