Det bara slog mig...

att det nu är mindre än två månader tills min vårdledighet börjar. Efter det är jag borta från jobbet ett år. Haja det. Ett år. Det känns overkligt. Mammorna på jobbet påminner dagligen om hur skönt jag egentligen har det på jobbet och att jag nu ska njuta så länge det varar och så vidare. Och visst. Jag tror dem ju på sätt och vis. Innerst inne tror jag ändå de är lite avundsjuka.

Ellen har tagit sina första steg. Typ. Ja, det var alltså inte sådär som man hade föreställt sig. Liksom förlossningen inte var som man hade föreställt sig - det var inte som på film med en massa stök och skrik och panik och föda-i-taxin. Och de första stegen, ja de såg ju hisnande ut, men de var bara två, och så var Ellen på golvet igen. Men det räknas. Hon har tagit sina första steg. Och framför allt förstår hon precis att det är dit hon är på väg - än så länge känns det bara lättare att krypa, men det handlar nog bara om veckor nu, innan det berömda trampet av dom berömda små fötterna börjar höras.

Thinking of which, min kompis borde bli far any day now. Inget har hörts. Vågar man ringa?