Dit och tillbaka - Marcialonga i backspegeln

Episod 1

Fredag morgon. Det skulle senare visa sig att denhär morgonen var den sista episoden på bra länge, som förlöpte alldeles normalt. Tidigt upp, snabb dusch, snabb frukost och taxi till flygfältet. Inga problem. Fortfarande kände jag mig lite märkligt durrig i skallen, men inte direkt förkyld. Väskan vägde ett ton, men den var jag snabbt av med.

Gick till kiosken och köpte Matti Wuoris "Kaikki on totta". Tog en kaffe och gick och satt mig vid gaten. Brevid mig satt sig snart ett sällskap medelålders herrar, och snabbt gick det upp för mig att också de var på väg för att skida Marcialonga. En av herrarna agerade lite truppenführer, han hade skidat loppet en gång tidigare och var nu världsvan i största allmänhet - åtminstone var han mån om att ge det intrycket. I brist på annan sysselsättning föll jag in i diskussionen, mest satt jag bara och lyssnade på de fem gubbarnas snack, samtidigt som jag försökte komma på vilka de egentligen var. Trevliga verkade de hur som helst.

Flyget till Milano förlöpte utan dramatik. Då planet landat kom "reseledaren", som suttit några rader bakom mig och frågade hur jag skulle ta mig vidare. Jag svarade sanningsenligt att jag hade tänkt ta mig till Trento med tåg och därifrån fram till Val di Fiemme med buss. Det ville reseledaren inte veta av - i synnerhet som det visade sig att jag reste ensam. Gubbgänget hade hyrt en bil för nio personer, så det fanns gott om plats för en liten skit som jag. Sagt och gjort - jag är inte den som tackar nej till resesällskap. En timme senare åkte vi ut på motorvägen. Eller, okej, vi stod där. Förmiddagsrusningen i Milano är fruktansvärd, och minst varannan bil är en lastbil. Men det var inte enbart rusningen som gjorde färden mödosam. Vi hade ingen karta. Vad vi däremot hade var en GPS, som bara ville prata italienska, och fem gubbar som försökte förstå sig på manicken. Sedan var själva bilfärden inte särskilt märkvärdig, men hela vägen från Milano till Cavalese, som är huvudorten i Val di Fiemme, tog ca sju timmar i anspråk. Och då hade mitt äventyr bara börjat.