En salig halvtimme

Såja. Nu är vardagen på rätt spår igen, alla friska och hösten på riktigt här. Nu orkar jag skriva igen. Tack för att ni väntade.

Ellen har alltså gjort sin parkdebut, dvs. i en park med en "parktant". Igår gick vi dit första gången, vi hade snackat igenom det hela ordentligt och på parktantens inrådan gjorde jag snabb sorti då jag väl hade fört henne till parken. Och så uppstod det lilla dilemmat: vad gör man i en halvtimmes tid klockan halv tio en tisdagsförmiddag (vi kör en halvtimme såhär till en början)? Jag bestämde mig för att göra det jag drömt många, många förmiddagar om: dricka kaffe. I lugn. Och ro. Läsa tidningen, jag menar: läsa tidningen. Inget mer, inget mindre.

Och då jag en halvtimme senare gick efter Ellen - som knappt noterat min frånvaro och lyckats sno parktanten runt lillfingret på ingen tid alls - var jag som en ny människa. Hela dagen, hur den nu än skulle arta sig, kändes fjäderlätt. Och det tack vare en halvtimme på kvarterskaféet.

Samtidigt gnager det inom mig med tanke på framtiden. Jag kan redan känna Stora Separationsångesten knacka på porten. Och då helt från min sida, Ellen tror jag tar det hela med större ro.

Idag blir det en annan debut, nämligen Borgbackendebut. Få se.

P.S. Note to self: börja lyssna på musik igen. Blev häromdagen tillfrågad vad jag brukar lyssna på, och det enda som dök upp i min skalle var Arne Alligator. Vilket dessutom är helt sant. Börja lyssna på musik.