Män kan inte bli gravida

Måste ta lite hjälp av Märta Tikkanen här. Män kan förvisso våldtas, men gravida kan de inte bli. Och mitt utanförskap blir tydligt.

Det har blivit riktigt familjärt i lekparken. En visst stamklientel har under våren och sommaren börjat ta form, och Ellen med far hör definitivt till stamklientelet. Det är vi som sitter på sandlådskanten, gungar, springer efter, reder upp små gräl, lagar sandkakor, rutschar, springer efter igen... Ända från början har bekantskaperna varit ganska ytliga - jag vet fortfarande inte vad morsorna heter, men nog namnen på deras barn. Vi pratar om småsaker och det ofta i korta episoder, då det alltid är någons ettåring som är ute på språng. Oftast Ellen.

Men trots det ytliga är det skönt att ha dem där. De är mina närmaste ödesfränder i gott och ont. Precis som jag dyker de upp i lekparken så gott som dagligen, ibland trötta, ibland glada och uppsluppna. Inte behöver vi göra något - gud ska veta att det räcker till med respektive barn - men att ha dem där ger en krafter. Plus att det bara är roligt att följa med hur andra beter sig med sina barn och hur olika barn kan vara.

Men under de senaste veckorna har det hänt saker. Näpet tissel och tassel, glada tillrop och himlande miner har avslöjat att flere av stammismammorna väntar sitt andra barn. Ingen går ännu med magen i vädret, det är snarare vågar-man-redan-berätta-skedet. Och visst vågar de. Men inte åt mig.

Hah, tänker ni. Nej, varför skulle de anförtro sig åt mig? Tja, för att jag också sitter där varje herrans förmiddag. För att det är det vuxna sällskap jag har under dagarna. För att jag gärna skulle höra hur de har det, mår, orkar, fixar det. Men här finns en osynlig mur, en gräns som man inte går över. Man diskuterar inte sina graviditeter med (halv)främmande män. Och å andra sidan har jag inte heller gått fram och frågat om de glada nyheterna. Man (sic!) diskuterar inte (halv)främmande kvinnors graviditeter med dem.

Och så blottas något annat också i samma veva. Jag må vara ett helt år hemma med Ellen, men här snackar vi karriärmorsor. Så när Ellen börjat skolan är det fullt möjligt att de sitter där på sandlådskanten fortfarande. Så nog behöver de stöd av varandra alla gånger.