Halvårsrapport

Usch. Jag blev lat i något skede, inte en enda post sedan midsommar. Dags att skärpa sig, sommaren till trots.

I skrivande stund har jag varit hemma med Ellen i ett halvår och en vecka. På något sätt känns det rätt att försöka summera lite erfarenheter och funderingar, fast det blir svårt.

Det är svårt, mest för att det har hänt så enormt mycket med Ellen under denhär tiden. Hon har vuxit, lärt sig äta själv, lärt sig sitta på pottan (om ock med varierande resultat), lärt sig leka, lägga pusse, titta i böcker, ta på sig stövlar, klättra upp i stolar (t.o.m. sin egen matstol)... Och inte minst har hon lärt sig förstå så gott som allting man säger henne. Däremot pratar hon inte riktigt ännu. Det händer att hon släpper ur sig ett riktigt ord då och då, men hon har inte riktigt ännu klurat ut hur man gör det en gång till hur man formar ljuden. Orden är inte många, men lätena desto fler. Vi har roat oss med att lära oss en hel drös med djurläten. Så fråga Ellen hur hunden, hästen, kossan, vargen, fågeln, fisken eller flugan säger - hon vet.

På 18-månadersgransknigen konstaterade läkaren det vi kunde gissa oss till: barnet växer normalt på sin egen kurva, men någon basketspelare lär det inte bli av henne, och så muttrade han något om de förutsättningar som det genetiska materialet ger. Öh.

Och fortfarande tycker jag att vi har ett enormt snällt barn. Viljestarkt, men snällt. Hon är glad mest hela tiden, oerhört energisk och nyfiken, äter oftast fint, sover långa nätter och inte onödigt blyg eller försiktig med andra människor heller. I synnerhet mor- och farföräldrarna har hon börjat gilla riktigt skarpt nu efter några vistelser på landet.

Och jag då? Ja, det har gått upp och ner, får man väl säga. Vissa dagar, vissa perioder har varit tunga. Ellen har varit sjuk (inte så rysligt, men vi är som sagt bortskämda med ett mycket fogligt barn i övrigt), dagarna har kännats långa, orken har inte räckt att både sköta om henne och allt annat som borde ha skötts. Och samtidigt måste man orka för henne, och så dessutom för alla som så välmenande (antar jag) frågar "nå hur har det nu varit?". För jag har ju världens härligaste unge, och då kan jag ju inte säga att jag ibland känner mig som en robot som går omkring i lekparken och medan de andra robotarna där kan sitta på bänken medan deras lugna små barn sitter timme ut och in i sandlådan så springer denhär roboten efter en som inte trivs längre än fem minuter på ett ställe. Att jag så enormt gärna skulle träffa lite mer vuxna på dagarna men det går inte för då är ju folk för fan på jobb och att träffas med andra föräldrar då barnen är vakna är inte riktigt samma sak fast det också är roligt. Och då hela familjen väl är samlad vill jag ju gärna vara med dem plus att jag inte alltid ens orkar tänka på att gå ut. Och så lagar jag mat vilket också blir tungt men på det sättet får ju barnets mor lite mer tid med barnet samtidigt som jag får avlösning från det jobbet. Tittar man i backspegeln har jag ju för all del också ägnat en stor del av min "fritid" åt träning, vilket på många sätt varit bra, men kanske inte just med tanke på det sociala.

Oj. Nå, så var ganska mycket sagt.

Och på plussidan finns ändå så mycket mer, hela tiden, varje dag. Och det är ännu svårare att klä i ord. Det är en växelverkan, en symbios, ett ständigt utbyte av kärlek. Det är ett ansvar som känns så enormt fint att axla, det är en stolthet som får alldeles fåniga dimensioner. Ibland får jag frågan om jag har ändrats. Och det är omöjligt att svara. För jag kan inte klart säga hur jag förändrats jämfört med december ifjol. Det pågår varje dag - och det tar inte slut. Att leva med och växa med ett barn är ju inte som att få en ny kaveri. Det är som att få en ny dimension. Det är hisnande, ibland skrämmande t.o.m. men worth the ride, alla gånger. Och kanske jag hade kunnat upptäcka allt dethär på något sätt också om jag inte stannat hemma en längre tid... Men jag förstår nog inte riktigt hur det skulle ha gått till. Den relation vi nu har med Ellen, och den känsla som jag tycker mig ha utvecklat för hennes behov, humör etc, den föds inte på kort tid. De flesta dagar, fast de varit tröttsamma, känner jag på kvällen när jag lägger henne närmast en lust att tacka henne. För en dag till. Och då kan saker ju inte vara så illa.