Vätternrundan, episod 4

40 kilometer kvar till mål. En sträcka jag cyklat hur många gånger som helst, inga problem. Men nu kändes kilometrarna långa. Tack och lov åkte vi i samlad tropp nu. Vägen var fortfarande rätt backig, vilket gynnade mig och tröttade ut mina tyngre medåkare. Någonstans i benen hade jag fortfarande krafter att pinna uppför backarna. Det gav ork, rent psykiskt, att fortsätta.

Med 20 kilometer kvar satte jag och Pekka i med en slutspurt. Med närmare 40 km/h i glaset planade vi på som galningar. Det nöjet varade precis så länge som en energigel räckte till. Sedan - nu först, tänkte jag - kom den ökända väggen emot för mig. Dendär känslan av att man inte orkar en meter till. Att man bara vill stiga av cykeln, lägga sig i diket och sova. Men det var lätt att psyka sig vidare. Bara lite på 10 kilometer kvar. Tio kilometer av trehundra! Den sista biten gick längs en ganska dålig väg, men snabbt var vi inne i Motala. Endorfinet steg, men någon slutspurt var det inte tal om. De krafterna hade runnit av mig. Pekka och tandemparet väntade på mig och Pirkka några hundra meter före mål, och i samlad tropp rullade vi över mållinjen. Jag var rörd till tårar. Jag hade klarat det. Jag hade cyklat 300 jävla kilometer. Det var det värsta.


Stappligt.


Svettigt.


Hah!

I målet serverades pastasallad och öl, men inget smakade riktigt. Trots glädjen över att ha klarat loppet var tröttheten total. Vid det här laget hade jag vakat i över 30 timmar, och det började ta ut sin rätt. Vi åkte till skolan, sov lite, packade bilarna som zombies, åkte iväg, sov på vägen, gick ombord, åt vad vi kunde och gick och la oss. Alla var glada och uppsluppna, och loppets olika skeden gicks igenom, men något firande kom inte på tal. Rygg och ben värkte, men fortfarande mindre än jag hade tänkt mig. Kanske återhämtningen ändå inte skulle ta en hel vecka.