Vätternrundan, episod 3

Efter Jönköping kom loppets mest dramatiska ögonblick för min del. Vi fem åkte med god fart i en klunga, och efter oss hade flere cyklister börjat hänga på. I något skede hamnade jag lite utanför klungan, och det blev förstås genast tyngre. Jag försökte ta tillbaka min plats, men en envis kille på en Bianchi-cykel vill inte släppa in mig. Efter lite vänligt gestikulerande fick jag i alla fall plats, men killen fortsatte att åka mycket tätt efter mig. Så hände det. Jag åkte av en smula till höger, och killens framhjul tog i mitt bakhjul - han cyklade alltså inte ens bakom mig, utan en bit inpå. Jag gjorde vad jag kunde i hasten, ökade farten och försökte ta vänsterut, men killen föll med ett brak. Troligen drog han med sig några till i vurpan också, så tätt var det. Jag hann inte se exakt vad som hände. Vi stannade nämligen inte, sådan är regeln. Hade vi stannat till, skulle det ha lett till en verklig masskrock. Så vi fortsatte, och jag fick aldrig veta vad som hände med killen på Bianchin.

De sista 40 kilometrarna till Hjo var oerhört enformiga. Spikrak väg, kilometer efter kilometer. Sätesmusklerna började värka, tröttheten tilltog. Jag fick lov att börja psyka mig lite. Mitt mantra löd ungefär: "Nu Markus, är det inte tid att klaga. Det är dethär du har betalat för, lagt stora delar av din fritid på, tänkt på, pratat om, drömt om, satsat pengar på. Det är NU. Nu är det bara att trampa." Samtidigt försökte jag få bort tankarna från avklarade och återstående kilometrar. "Det är bara att trampa på, det tar slut sen när det tar slut". Och det fungerade ganska effektivt. Däremellan kunde jag ägna lite beundran åt arrangemangen och alla de frivilliga som ställde upp på loppet. I vartenda vägskäl stod det en kille eller tjej med gul väst och röd flagga. Och inte nog med att de stod där, ofta hejade de på oss också. Också på depåerna fungerade allting oerhört smidigt. Inga långa köer till vare sig toa eller mat, gott om påfyllning och en fin stämning. Behövde man massage eller cykelservice fanns det också på så gott som alla depåer.

I Hjo åt vi lasagne och fortsatte. 120 kilometer kvar. Nu började det bli tyngre. Svårt att säga hur egentligen. Jag var inte slutflåsad på något sätt, varken ben eller rygg kändes riktigt ansträngda. Det var en mer heltäckande utmattning, ett slags domnande. Fördelen med domnandet var att också min rumpa domnade. Efter Hjo värkte den inte längre. Skönt.

Karlsborg nästa, precis intill Vättern. Mera vätska, mera gel, mera tänja och så iväg igen. Hela tiden lite segare. Motvinden hade tilltagit, vilket drog ner på hastigheten och lite på humöret också. I dethär skedet gick kroppens egna förbränningsmotor på högvarv. Reserverna var slut, nu förbrukades allting som kom in, och det snabbt. Det gällde att fylla på lite rejälare nu, fast jag var innerligt trött på energibars och sportdryck.

Halvvägs mellan Karlsborg och Hammarsundet blev jag tvungen att ta en privat pisspaus, medan de övriga åkte vidare. I 30 km fick jag alltså åka mer eller mindre ensam. Jag gjorde misstaget att åka ikapp klungor före mig, vilket ju borde ha skvallrat om att de höll för låg hastighet. Vilket de också gjorde, i många klungor - där både cyklar och cyklister såg alldeles sportiga ut - var hastigheterna nere i 18 km/h. Så jag åkte förbi, bara för att några kilometer senare gå på samma nit med nästa klunga. När jag väl kom till Hammarsund, nu rejält tröt, visade det sig att jag i alla fall hade hållit god fart - de andra hade anlänt för bara några få minuter sedan.