Uppladdning och nedvarvning

Nu börjar det bli ordentligt nervöst för Vätternrundan. Hur lugnt jag än försöker ta det, känns det ändå som att Prestationen med stora P väntar.

I lördags körde jag ett sista långpass, som verkligen blev både långt och hett. Kanske värt en liten story. Jag startade i medvind från Dalsbruk mot Kimito, och höll en rasande fart trots att det inte alls var meningen. Nå, så fort vägen vände upp mot Sagu avtog farten - medvinden förbyttes i motvind, och backarna blev fler. In till "centrum" av Sagu för att fylla på vattenflaskorna och ta en glass - nu var 50 km redan avverkat. Sedan fick jag åka tillbaka en bit för att komma till en mindre väg som gick via Halikko till Salo. Inget fel med den vägen - ända tills asfalten tog slut efter ca 5 kilometer. Lösgrus är ingen höjdare då man har 23 mm släta däck under sig, men jag lyckades hållas på cykeln hela vägen.

Jag hade startat vid 14-tiden, och solen sken högt från en klarblå himmel. Inte en skugga, inte ett moln i sikte. Jag tog det som en del av träningen - det kan ju vara 32 grader i Sverige nästa helg också - och drack mycket och regelbundet. Hellre stanna i buskaget än drabbas av vätskebrist, alla gånger.

I Salo pausade jag inte, utan tog direkt vägen mot Bjärnå. Det var nu den hårda farten i början började kräva sin rätt. Benen blev tröttare, ryggen värkte och jag var tacksam för varje utförslöpa som gav tillfälle att vila benen och sträcka på mig. Någotsånär välbehållen kom jag ändå till Abc-stationen i Bjärnå, där jag tog en lite längre paus, åt lite mer och kompletterade festmåltiden med energigel. Smakar apa, men ger en välbehövlig kick, skulle det visa sig.

Så bar det av mot Kimitoön igen, och förstås hade jag motvind ända till Kimito. Men det var bara att växla ner lite och trampa vidare. Inga genvägar. I Kimito kändes det redan bra. Jag tog en andra gelpåse och satte i slutspurten. Ben- och ryggvärken fanns kvar, men på något sätt hade den domnat bort och kändes inte lika hemsk som tidigare. Så när jag väl rullade hem efter 150 kilometer kändes överraskande bra. Inte så att jag starkt kände för att cykla 150 till, men i alla fall. Efter bastu, mat och lite stretching var det ännu bättre, och vinnarkänslan var stark.

I skrivande stund är det alltå tre dagar kvar till Vättern. Tränat är tränat, nu blir det inte bättre. På onsdag börjar stormätandet, men redan nu dricker jag mycket vatten för att bygga upp någon form av reserver. Däremellan försöker jag tänja för att helt bli av med stelheten efter lördag och behandla höger knä med kallt - det känns som en liten, liten inflammation där, men det har redan nästan gått om.

Ja, det mesta är inriktat på fredag-lördag. Det låter kanske lite överdrivet, men det sista jag vill är att loppet ska skita sig på grund av bristande förberedelser. Och 300 km på cykel kräver förberedelser, åtminstone av en vanlig motionär. Wish me luck.