Ett sommarbarn

Kan ni föreställa er hur det är att för allra, allra första gången i sitt liv gå barfota ute? Det kan vara lite skrämmande, och fullt av nya överraskningar.

Hur känns gallret utanför dörren? Hur känns de kalla stenarna mot fötterna - och sedan de varma som redan legat i solen i några timmar? Gräs, grus, asfalt och ett par trevande fötter. Lite för mycket intryck för fötterna på mormors och morfars bakgård. Barnet vill tillbaka in. Men några timmar senare, i lekparken i Munksnäs, är det inga problem. Bara solvarm asfalt mot fötterna, och sommarens attraktion nummer ett som öppnat idag: lekparkens plaskbassäng! Harmt nog har pappa inte hunnit skaffa ny baddräkt (den förra är hopplöst för liten), ja han kollade alltså på Intersport men bestämde sig för att 28e för en babybaddräkt är för saftigt. Till all lycka lär baddagarna inte ta slut.

Ja, det är - som vanligt - en glädje att följa med Ellens framfart. Hon har också blivit lite... mesigare. Hon insisterar på att hålla handen då vi ska gå nånstans. Inget fel med det, men dethär är alltså samma unge som ännu för några veckor sedan kunde knata iväg hur långt som helst utan att se sig om.

Också i köket är allting frid och fröjd. Ellen äter allt jag lagar med god aptit, men så har vi också skippat gröten. Jag kan känna dålighetspoängen rassla in på karmakontot, men vad väljer man på riktigt? Ett evinnerligt grötlagande, som resulterar i skrik, slagsmål och väldigt lite uppäten gröt - och tro mig, vi har testat de flesta varianter? Eller en unge som skrattande (bokstavligen) vräker i sig en hel burk bulgarisk yoghurt med varierande smaktillsats?

Två veckor kvar till Vättern runt, och benen och rumpan börjar vänja sig vid seriöst långvarigt slitage. Igår bar det av till Hyvinge och tillbaka, sammanlagt 132 kilometer. Benen var möra, men så spurtade vi också de sista 30 kilometrarna. Och ränderna på armar och ben var fixade på en dag!