Cyclomania

Nu börjar dendär pirrande känslan i maggropen igen infinna sig. Bara tre veckor kvar till Vätternrundan .

Det hemska med att vara sjuk är att man känner hur den lilla konditionsökning man lyckats åstadkomma bara rinner av en. Hur trimmade och backtåliga lårmuskler återgår till att vara ynkliga pinnar, som gråter mjölksyra vid första bästa motlut. Och det finns inget man kan göra åt det, att börja träna för tidigt har närmast motsatt effekt.

Döm då om min glädje, då jag igår äntligen satt mig i sadeln igen och gjorde en ca 50 km länk - som gick galant! Omständigheterna var för all del också perfekta - nästan vindstilla och äntligen så varmt att man bara behövde shorts och skjorta. Men den viktigaste lektionen var att ta det lugnt. För en gångs skull följde jag pulsmätaren slaviskt, och lät inte pulsen stiga över 140 slag/minut annat än i backarna (också dem tog jag lugnt, inte över 160). Och hey, presto! Inga trötta ben, inget mördande flås - men ändå en hastighet som jag var mer än nöjd med.

Och ska man klara av att cykla 300 km i ett kör så är det nog det som gäller. Man ska inte ta ut sig vid 40 km, inte vid 80 och inte ens vid 150. För då är ännu hälften kvar.

Så nu hoppas jag på fortsatt fint väder, bibehållen hälsa och två-tre rundor i hundrakilometersklassen. Då går det nog vägen, fast det känns hisnande.

Backar, förresten. Cyklistens vikt är av enorm betydelse när det gäller backar, såväl uppför som utför. Tungviktarna har fördel i utförslöporna - de rullar helt enkelt snabbare och längre. Men belöningen för flugviktarna kommer i motluten. Senast igår trampade jag utan möda förbi en 85 kgs medcyklist i en rejälare backe. Och tävling eller inte, men det känns bara så skönt. Och tidsvinsten är större för dem som kommer lätt upp - man tillbringar ändå alltid kortare tid i nedförsbacken. :)