Ur askan i elden

Så var öroninflammationen precis övervunnen, då spysjukan satte i. Tur att vädret ändå är dåligt.

Jepp, då sitter vi inne för andra dagen i följd. Jag ska inte underhålla någon med spydetaljer, men Den Första Spysjukan väcker ju en del tankar. Inatt fick jag återerfara småbarnsförälderns larmtillstånd -- detdär som sätter i när något verkligt farligt kan hända (typ barnet kan kvävas). Det är nästan ett år sedan senast, men känslan gick inte att ta miste på. På en sekund var vi uppe ur sängen och i Ellens rum. Lugna och effektiva så länge barnet var uppe - först efteråt kommer dendär känslan att man inte har en aning om vad man ska ta sig till.

Samtidigt stängs den övriga världen liksom för en. Vaddå rutiner, vaddå utelekar, vaddå handla mat? Allt kretsar kring den lilla sjuka och det allra mest akuta kring henne: att få rena lakan, att blanda medicin och framför allt att se till att hon får den och att den hålls i henne.

Och aldrig framstår barnet som så ynkligt, litet, sårbart och älskvärt som när hon är sjuk. I synnerhet som hon normalt minsann inte är någon famnbebis. Idag har hon inte gjort annat än legat brevid mig i sängen, somnat till då och då, sedan väckts igen för lite näringintag (fruktpuré utspätt med Osmosal, gottgott). Själv har jag suttit i sängen och läst Märta Tikkanens "Två" och konstaterat att man minsann kan ha värre problem i familjen än ett ynka spysjukt barn. Också en tröst.