Oih

Visst, blått är en flickfärg, pojkar är påskhäxor och allt är frid och fröjd bland oss progressiva, liberala jämställdhetsföräldrar. Men verkligheten kommer - i dethär fallet - som ett brev på posten.

En större leksaksgrossist skickade idag en katalog med allt det underbara och roliga de vill fresta de små liven med. Och man behöver inte ens sätta på de starkaste genusglasögonen för att märka hur ofantligt snävt barnen porträtteras. Flickorna leker med dockor (speciellt dockor som man kan vara mamma åt, dedär vidriga som gråter och äter och pissar), färgar håret och samlar alla Bratz-prylar som bara finns. Pojkarna ägnar sig åt bilbanor, kikare, pistoler, mjuka käppar som man daskar till varandra med osv. En flicka syns inte på bild med en enda mer fartfylld leksak. Nej, snälla och ömma håller de om sina dockor och ser på hur pojkarna far fram. Behöver det sägas att de också är pastellklädda?

Man kan förstås strunta i alltsammmans. Men problemet är att så länge alla inte struntar i det, så kommer flickorna att vilja ha samma saker som andra flickor. Och sakta petas de in i denhär mjäkiga formen och blir mähän som väjer för fotbollen när den kommer flygande och väntar på sin tur tills pojkarna tagit för sig. Om man inte... ja vaddå? Man blir liksom lite modstulen.

Modstulen blev jag också av min virtuella träningskalender inför Vättern runt (dvs. inte Lenkkivihko, utan Vätternrundans egna). Då jag matade in min senaste runda fick jag beskedet:

You have cycled 234 kilometres of the 2000 that has been set for this profile.

You are 326 kilometres under your required target distance for vätternrundan.
You really need to start training!

Nå, nu hade jag inte heller tänkt cykla fulla 2000, men i alla fall. Hur förklarar jag för denhär dumma träningskalender att jag skidat i en vecka och att jag varit förkyld en vecka efter det? Nå, nu har de lovat vackert väder, jag är frisk igen och benen och baken har börjat vänja sig vid plågeriet. Nu är det bara att åka!