Ellens första cykeltur

Så var det då dags igen att introducera Ellen till en ny dimension av livet, nämligen cykling. Eller, som det blir för Ellens del en tid framöver, sittande i en cykelvagn.

Först lite om själva vagnen. Jag måste springa ner och ta bilder på den, för så helgalen ser den bara ut. Vagnen är granngul, är formad som en rymdskyttel och är ungefär lika stor också. Den har plats för två barn, men efter dagens premiär förstår jag inte vem som går med på ett sånt lass. Hur som helst, rent tekniskt fungerade vagnen utmärkt - förutom att den tydligen fick punktering nånstans på vägen. Ett annat tekniskt minus är att det är så gott som omöjligt att höra barnet skrika när man susar fram i trafik och kupan är pådragen, så man får kolla bakom sig rätt ofta.

Ellen klarade åkturen galant. Vi åkte till Alberga, gick till butiken och cyklade tillbaka. På vägen dit somnade hon efter att den första chocken hade avtagit, och då vi skulle stiga på igen efter butiksbesöket protesterade hon inte alls, tvärtom. Då vi kom hem var hon ganska omtumlad, men inte ett dugg sur. Vagnen fick alltså tydligen godkänt.

Annat var det med lille far. Sammanlagt väger nämligen Ellen och vagnen kanske 20 kilo, och det är rätt mycket extra att släpa på. På plan mark går det fint, men små uppförsbackar blir plötsligt en hel del större. Och det tjänar ingenting till att växla ner - man trampar snabbare, men vikten på och bakom cykeln minskar ju inte på något sätt. Vet inte när 16 km skulle ha kännats sådär tunga att cykla, men trösten är ju att det blir bättre hela tiden och att man får lår som tallstockar i sommar.

Lotte är hemma på läkarens order. Veckan har blivit ett slags återhämtningsvecka för hela familjen, och det behövs nog. Med eller utan snor i huvudet.