Dagen efter V-dagen

En stor lättnadens suck. Nu är valet över. För min egen del betyder en emotsedd återgång till det normala. Hela familjen har levt i något av ett undantagstillstånd de senaste månaderna, och det ska bli riktigt skönt att återgå till dagordningen. Inte för att undantagstillståndet bara haft med valet att göra, men i alla fall.

När alla ballonger är blåsta, alla broschyrer utdelade och alla kaffetermosar slutpumpade - vad blir kvar? Jo, en riksdag, som i stora drag liknar den förra. Det är alltjämt ohyggligt svårt för nya ansikten att komma in i riksdagen. Och inte bara för nya, det är svårt också för ganska etablerade namn. I Finland röstar vi stelbent, och det betyder i all enkelhet att den kandidat som vill bli invald måste vara så in i vassen innött, ja inetsad i folks medvetande. Som Juha Mieto. Vilken "vanlig" kandidat kan mäta sig med hans renommé? Men så kan det förstås också gå som för Riitta Väisänen - innött, men uppenbarligen också utnött.

Det tar alltså bra länge att etablera sig som politiker i dethär landet. Under en tre månaders kampanj fixar man inte så mycket, då ska man redan vara etablerad. Det i sin tur medför att de flesta som blir invalda inte är särskilt unga. Jag vill alltså lyfta på hatten för alla unga som ställt upp mot de flesta odds, och förstås hylla de få unga som efter mycket gediget arbete lyckats bli invalda, och det bara genom att göra politik. Det är värt att hyllas alla gånger.