Vasaloppet, Episod 1

Bäst att skildra också detta lopp i episoder (varför är det så svårt att skriva episoder på datorn?), någotsånär kronologiskt och varvat med tankar och reflektioner kring skidsportens och livets inre väsen.

Min andra vasaloppsresa inleddes alltså i fredags i Åbo hamn. Resan skilde sig från italienresan genom att jag denna gång inte behövde ansvara för allting själv. Tvärtom var hela resan arrangerad från början till slut av en gammal vasalopps- och skidentusiast från Dalsbruk. Jag var alltså i goda händer. Förutom arrangören själv var bussen full av folk, mest från Kimitoöns olika delar, men också Pargas, Västnyland och så jag då från hufvudstaden.

Tja, vi åkte över med nattfärjan, hoppade i bussen och åkte upp till Dalarna på lördag. Egentligen väldigt lite att orda om. Men ett par ord om själva sällskapet vill jag säga här. Jag har aldrig i hela mitt liv sett maken till entusiasm för skidåkning. Den s.k. kärnan i denhär gruppen, de som åker år efter år, de lever för och av skidåkning, känns det som. Några är gamla tävlingsåkare, andra mindre seriösa, men engagemanget går aldrig att ta miste på. För dem finns inget som är som skidåkning, och inom skidåkning finns det inget som är som Vasaloppet. Och så packar man all denhär hänförelsen, entusiasmen och glädjen i en och samma buss - då kan inte resan bli annat än lyckad. Även om själva loppet kanske inte blir det.

Att Virpi Kuitunen vann tremilen i Sapporo på lördag morgon bara höjde stämningen ytterligare. Morgontröttheten var som bortflugen och snabbt var snacket igång: väder, kläder, vallning, tidigare lopp, dopning, skidor, stavar, skavsår, kramper, tidigare lopp, föret, spåret, trängseln, skador, tidigare lopp... en icke-skidintresserad hade blivit galen långa vägar före dalahästen. Själv var jag oerhört glad att återse dethär gänget med många bekanta från två år tillbaka, och mina tvivel om att alls komma i mål började sakta tunnas ut.