Vasaloppet, episod 4

Det är fortfarande hopplöst jobbigt att stava e-p-i-s-o-d rätt på tangentbordet. Dags att börja avrunda.

Har ni nån gång skidat i ett skidspår, som ibland är isigt, ibland sörjigt och ojämnt hela tiden? Har ni nån gång varit med om skidspår, där avståndet mellan skidorna en stund kan vara 10 cm, för att sedan plötsligt ligga på 50 cm?

Försök föreställa er dessa omständigheter. Gör sedan en liten multiplikationsövning i huvudet, och tänk er 14 000 skidare som försöker ta sig fram i dessa skidspår - och tänk er hur spåret sedan ser ut.

Ni anar rätt. Det är fruktansvärt.

Inget fäste att tala om. Jo, lite tack vare burken jag köpte på morgonen, men bara lite. Glidet var inte så mycket att skryta med heller. Och det enda sättet att alls ta sig fram på var att staka. Staka, staka, staka, staka. Nittio kilometer. Det var jag nog inte alldeles beredd på. Efter starten - där spåret nu alltid är mer eller mindre obefintligt - närde jag förhoppningar om att det kanske skulle bli bättre längre fram. Så jag tog i ganska ordentligt för att snabbt komma till de förväntade bättre spåren. De bara aldrig kom.

Så redan halvvägs hade jag tagit ut mig rejält. Hade jag varit med första gången, hade jag säkert avbrutit där (det var f.ö. rekordmånga, omkring 3000, som gjorde det). Men på något sätt lyckades jag vid varje pausställe tvinga i mig sportdryck, buljong, blåbärssoppa, bulle och vatten att jag kände mig okej för ännu en etapp.

Värst var slutet. Huvudet sade visserligen: "Nu är det bara 18 km kvar, du klarar 18 km vilken dag som helst", men kroppen protesterade. Det var en utmattning och en rent fysisk uppgivenhet som inte går att beskriva med ord. Jag var fullständigt, totalt slut; ryggen värkte, armarna värkte alldeles fruktansvärt, nacken, axlarna likaså. Knäna värkte, benen och fötterna. Endast ljumskarna värkte inte - jag hade ju inte använt dem nämnvärt tack vare allt stakande - men strax intill ljumskarna kände jag av otäcka begynnande skavsår.

Det var rent och skärt vansinne att ta sig i mål. Och likväl var det dit jag tog mig. På åtta och en halv timme, rejält långsammare än jag hade tänkt, men i mål i alla fall. Jag hade inte orkat skida en meter till, men ändå gick det underligt lätt att promenera ut ur målområdet, ombord på en buss till en skola, via duschen, matsalen och tillbaka till Mora igen. Men bra kändes nog inte förrän jag hade suttit ett par timmar på vår "egen" buss och inväntat de återstående med en pilsner i handen. Det visade sig ju att alla andra hade haft det precis lika förjävligt, och så fort man fick lite utlopp för sina egna våndor, kändes det bättre.