Vasaloppet, episod 3

Det är när man blir väckt halv fyra på natten för att ta sig till vasaloppsstarten som man börjar tvivla på sitt förnuft. Natten innan hade blivit kort, och jag visste att också följande natt skulle bli det. Likväl var det inte på något sätt svårt att kravla upp från skolgolvet. Men lite knäppt kändes det ju.

Efter ett stadigt morgonmål lastades alla skidor och kassar in bilen, och så bar det av. Det snackades en del i bussen, men det inte heller att ta miste på en viss spänd förväntan. Halvvägs till starten började det snöa. Perfect. Nu väntade alltså nysnö och dessutom spår, som inte frusit till under natten. Det hela började verka risigt, men inte kunde man gärna vända tillbaka nu.

Framme vid starten var det full trängsel, fast vi var där i god tid. Det är där, redan före start, som man första gången får en uppfattning om hur dedär kycklingarna på väg till slakteriet måste känna sig. Där står man inträngd med tusentals andra utanför startfältet och väntar på att bli insläppt i rätt fålla. Folk är förvirrade, spända, stressade och sådana som kilar in i en kö kan räkna med glåpord och mer än tydliga tillrättavisningar. Svenskarna är världsmästare i köande.

Jag ställde mina skidor i fållan och gick ut igen. Bestämde mig för att besöka det stora varuhustältet, som naturligtvis hade öppet. Jag saknade en riktigt mjuk burkvalla, next-to-klister, så jag gick och köpte en burk. Det visade sig vara ett mycket klokt köp. När jag kom tillbaka till startfållan och satte på skidorna kände jag inget fäste alls.

Friskis och Svettis piggade upp morgonen genom att dra uppvärmningsgymnastik. Om man inte kände sig korkad innan, så senast då man står där och lyfter på knäna i takt med "We are all the winners" - OCH BLIR RÖRD AV DET - senast då är nånting seriöst fel. Men jag kunde inte rå för det. Sen gick startskottet.