Vasaloppet, episod 2

Natten mellan lördag och söndag övernattade vi i en skola i Malung, en ort som är känd för tre saker: Vasaloppet, Sälen och skinn. Det finns inte lika många skinnaffärer och -fabriker nånstans i Sverige, och knappt nån annanstans i världen heller.

En del av oss åkte iväg till starten i Sälen för att insupa stämningen, en del för att få ett bättre startled. Systemet kallas för seedning, och går ut på att om man skidat ett eller flere långlopp före Vasaloppet, så kan man komma framåt i startled på basis av resultaten. I Vasaloppet finns 10 startled, och att ligga längst bak i tionde led är bara inte skoj. Alltså försöker många seeda upp sig. Själv hamnade jag i åttonde ledet på basis av Marcialonga-tiden, vilket gjorde mig lite besviken, men bara lite. Vad som helst som inte är tionde.

Redan dagen före start är en stor del av Vasaloppsmaskineriet i full gång. Själva Vasaloppet är ju det sista loppet på den s.k. vasaloppsveckan, under veckan ordnas Skejtvasan, Stafettvasan, Tjejvasan, Halvvasan, Kortvasan och Öppet Spår. Sammanlagt deltar över 40 000 personer, och för att det hela ska fungera krävs en armé av funktionärer också. Det är en bragd att få allt att fungera så väl som det fungerar, inte minst med tanke på att funktionärerna till stor del har att göra med nervösa, yra, vilsna och sedermera mycket trötta "klienter". Hatten av alla gånger.

Under eftermiddagen och framåt kvällen började ändå orosmolnen hopa sig så smått i Malung. Meteorologen hade lovar minusgrader för söndag, men det fanns väldigt lite som tydde på det. Och mycket riktigt: lördag kväll hade prognosen justerats, och minuset hade bytts ut till ett plus. Illa.

En genomsnittlig skidåkare klarar sin vallning fint, så länge kvicksilvret ligger under noll. Om vädret stadigt ligger ett par grader ovan nollstrecket är det också någorlunda - då vallar man med klister. Men det knepigaste är då temperaturen under dagen kliver från några minusgrader till några plusgrader. Man kan inte lita på burkvallan, eftersom det blir för varmt. Vallar man med klister, är det för kallt på morgonen och man har skidbottnarna fulla av snö och is. Det är bara att hålla andan och se vad det blir. Vilket var vad vi fick nöja oss med i väntan på söndagen. I övrigt var det mat, dryck, mat, dryck och en stilla förhoppning att äntligen bli kvitt detdär eviga ätandet som präglade kvällen.