Mitt vårmode: kurabyxor

Det är vår, bästa vänner. Det är bara att öppna famnen och ta emot nu, för någon takatalvi blir det inte. Däremot kommer ju våren med en hel drös nya utmaningar ur föräldraperspektiv.

Ellen blir hela tiden stadigare på benen, och nu när snön börjar smälta har jag börjat låta henne gå omkring också ute. Och hon älskar det. Fick hon välja, skulle hon gå tills hon till sist bara somnade stående. Det är otroligt roligt att följa med hur hon småningom blir bättre på att hålla balansen, klara små uppförs- och nedförsbackar, stiga upp och stå efter att ha trillat... För trillar, det gör hon fortfarande ganska flitigt. Men hon störs inte av det. Det är bara att kravla sig upp igen. Eller låta pappa lyfta.

Inte heller störs hon av lort eller lera. Jag för min del funderar om jag borde förstärka hennes - i och för sig tåliga - overall med ett lager kurabyxor och -vantar. (Ni eventuella svenskar som läser detta: jag talar alltså om galonbyxor. Fortsätt läsa.) Kanske jag tänker fel, men jag vill inte ändå låta en tyghalare ta så mycket stryk som den uppenbarligen kommer att ta under våren.

Det är som sagt härligt med Ellen just nu - hon har dessutom lärt sig pussa ordentligt nu, så vi har ett ständigt pusskalas här. Avigsidan är att mina dagliga motionsturer med barnet inom kort kommer att bli rätt korta, då hon snart helt kommer att vägra sitta i vagn. Nå, det kanske tar en tid ännu.

Patte reflekterade över bajs-snacket, och jag tänkte faktiskt lite i samma banor: varför är det så helförbjudet att snacka om, säg nu, bajs och bajsande? Det upptar en rätt så stor del av en hemmaförälders energi och dessutom är det en rätt viktig kroppsfunktion för det lilla barnet. Det ligger alltså i allas intresse att bajsandet fungerar. Och gör det inte det, blir föräldern orolig, och precis som med allt man blir orolig över vill man diskutera sin oro med nån.

Det är alltså inte fel att snacka om bajs. Men det är fel om man som förälder blir oförmögen att snacka om nånting alls som inte har med barn att göra. Då har man avstått från (nästan) allt man var innan barnet föddes, gömt det, förträngt det, förnekat det, och hur skoj är det för ens omgivning? De trodde som trott de känt dig, men plötsligt bara känner mamma-dig? Ja, för det är mest mammor det trots allt gäller. Och det är också bland kvinnor som de mest ilskna inte-snacka-om-bajs -människorna finns - av ren och skär rädsla att gå i samma fälla som deras väninnor.