Sol ute, snor inne

Ibland vet man, redan då man slår upp ögonen, att dagen kommer att bli jobbig. Idag är en sån dag.

Ellen är rejält snorig för andra dagen i sträck. Snoret rinner, hon hatar att bli snuten och torkad runt näsan. Hon hostar och blir sen grinig för att det helt tydligt gör ont att hosta. Hostmedicinen sväljer hon tack och lov snällt.

Men det tråkigaste är ju att se hur ens vanligtvis alldeles sprutglada unge förvandlas till en såndär grinig sak - en såndär som andra har... Hon gör precis allt som hon vet att hon inte får göra, och när man hejdar henne blir det skrik. Hon klämmer sig in på ställen som hon inte kommer ut ur - åtminstone inte smärtfritt, och så blir det skrik. Hon snavar på alla mattkanter, törnar mot alla bordskanter och får fingrarna mellan alla lådor. Känns det som i alla fall. Däremellan orkar hon nog vara glad, men så tar det tvärt slut igen.

Och det värsta är ju att det är precis såna här dagar som både far och dotter skulle behöva sällskap och uppiggning av något slag. Men det går inte. Barnet är ju sjukt. En tur till stan är för mycket. Och under den korta promenad vi gjorde i morse kändes det som om en neutronbomb hade detonerat i Munksnäs. Inte en levande själ.

Så, om nån vill komma till Munksnäs och lysa upp vår tillvaro, så är det fritt fram. Jag bjuder på kaffe.