100 fullt! Och 1000!

Dethär är mitt 100:e blogginlägg, och nu känns det som att jag borde skriva något extra spirituellt. Men icke. Istället blir det "Hänt i veckan"

Ellen får snart simhud. Sedan tisdagens badpremiär har vi badat varje dag. Idag hann vi bara med en liten stund (tvättmaskinsreparatören kom på besök), så vi får nog gå på eftermiddagen också. Det är fantastiskt! Jag vet inte hur många andra liknande plaskbassänger det finns i stan, men snälla alla ni med barn i åldern 1-5: ta era ungar till lekparken i Munksnäs!



På cykelfronten ser det, som det heter i väderrapporterna, klart till halvklart ut. Nu är tusenkilometersstrecet passerat. Efter söndagens långpass har det bara blivit en lugn länk, och t.o.m. kändes lite väl mycket. Tydligen var påfrestningen på benen lite större än jag trott. Också mitt eviga sorgebarn, det högra knät, har börjat ge sig till känna på ett lite obehagligt vis. Lite ansträngt, lite inflammerat, men förhoppningsvis inget som inte ibuprofen biter på. Och blir det värre efter helgens långpass, så går jag och tar en kortisonspruta rätt och slätt - knähelvetet ska inte få förstöra Vättern runt för mig, så är det bara.

Det är väl priset man får betala för att man inte är välsignad med särskilt mycket fett och muskelmassa; slitaget på lederna blir större, likaså behovet av energi- och vätskepåfyllning, då man inte har lika stora reserver att ta av. Å andra sidan borde ju energiåtgången vara mindre, då jag inte har lika mycket massa att flytta på. Vet nu sen. Säkert är bara att 12 timmar i cykelsadeln tar på krafterna, och att återhämtningen inte sker i ett nafs.

Imorgon bär det alltså av till landet för Ellen och mig. Ellen får knata omkring med farmor och farfar, medan jag gör en sista lång länk på 150 km. Efter det tar jag det lugnt hela veckan, äter, dricker och tänjer om vartannat. Det ska nog gå vägen. Men det ska erkännas att nervositeten inte direkt har avtagit. Trehundra kilometer. Min bror ställde den relevanta frågan: Varför gör man något sånt? Och inte kunde jag väl ge något vettigt svar. För att det går?

Inspirerad av all Ålandspropaganda som väller in med posten försökte jag mig igår på Ålandspannkaka. Resultatet påminde, sa min hustru, om något som man lagada på hussatimmarna i skolan. Inte ett särskilt smickrande betyg, men alldeles sanningsenligt. Pannkakan blev bara en löllig röra, som smakade kardemumma. Inte ens Ellen godkände den som efterrätt. Otack, otack.