Vätternrundan, episod 2

Natten mellan fredag och lördag var hela Motala all about cykling. Folk hade packat sig på uteserveringar, längs gatorna och en bra bit längs vägen ut från stan bara för att hurra och heja på alla som åkte förbi. Den förta sträckan åkte vi efter en motorcykel, och sedan var det bara att börja trampa på riktigt.

Jag insåg snabbt att mina egna planer på hastighet kunde fimpas med detsamma. Jag hade alltså tänkt hålla en snittfart på 25 km/h, men den första biten ner till Gränna dundrade vi på med över 30 i glaset. Märkligt nog kändes det inte alls tungt. Terrängen var flack, det var lagom svalt, vindstilla och Matti, vår veteran drog som ett ånglok. Så det var bara att hänga med. Kastade blicken på pulsmätaren då och då, men den höll sig hur lugn som helst.

Den första egentliga pausen blev alltså i Gränna, denna sockersöta lilla stad som vi dock inte såg så mycket av - depån var en bit från själva stan. Då hade vi åkt 81 kilometer, fast det kändes som mycket mindre. En sak var säker vid dethär laget: jag hade rätt mycket vätska att göra av med. Det är ju bra, men det svåra är att förmå sig att dricka trots att man är konstant kissnödig. För dricka måste man i alla fall. I gränna tog jag också den första energigelen, som smakade överraskande bra (lite reklam för Maxim, alla gånger bättre än PowerBar :P) Och så dundrade vi på med oförminskad fart ner mot Jönköping. Vid dethär laget var det nästan beckmörkt, vilket gjorde färden lite mer spännande. Kallt var det också, speciellt mina tår och fingrar frös som i värsta vinterkylan. Så länge man trampade var det okej, men nedförsbackarna blev ganska hemska.

Strax före Jönköping kom de första egentliga uppförsbackarna, och efter det blev terrängen också överlag mer backig. Eller snarare böljande, ingen av backarna var brant, däremot rätt långa. Och i samma backar märkte jag igen den fördel som flugviktare har: stora pojkarna har det tyngre. Mina färdkamrater, alla rätt stora, berättade efter målgång hur knäckande det var att i backe efter backe se mig pinna upp utan besvär. Det orkade jag faktiskt med ända till slut, vilket gladde mig stort.

I Jönköping mådde alla lite illa. Troligen för att kroppens förbränningsmaskin nu börjat gå för högvarv och för att vi proppat i oss en massa högenergimat längs färden. Så korven och moset som serverades i mässhallen smakade inte riktigt. I högtalarna spelades The Ballad of Lucy Jordan när vi kom. En surrealistisk upplevelse, som inte direkt fick en att må bättre. Det som däremot värmde var faktum att solen redan höll på att gå upp, och så utsikten över hela vida Vättern från Jönköping sett. Fantastiskt vackert!

Mitt sällskap suckade lite, och varnade för att följande sträckning till depån i Hjo skulle bli tung. De hade alldeles rätt. Efter det skulle det dessutom bli tyngre.