Nä

Där kom det äntligen ur barnamun: det magiska ordet "nä". Motsatsen har Ellen kunnat uttrycka länge, men "nä" har inte hörts förrän för kanske en vecka sedan. Jag läste nånstans att det på något sätt är ett rätt avgörande skede för barnets självbild, alltså att man inte kan förstå vem "jag" är förrän man kan säga nej. Ho vet, men nu är det sagt. Och sägs med odold förtjusning. Några gräl har det inte (ännu) varit frågan om, bara jo-nä-jo-nä-debatter, som slutar i att far bär den inte alls så motsträviga dottern dit vi är på väg. Hon bara tycker om att säga nä.

En massa annat säger hon också: blåbär, duktig, Mumin, docka... och så har hon börjat härma ord vi säger. Ofta är det bara vokalerna som träffar rätt, sedan övar hon några gånger och så fattar hon intresse för något annat i stället.

De tre semesterveckorna hos mormor och morfar respektive farmor och farfar blev ganska intensiva. Nu är vi tillbaka i vardagen, mamma är på jobb och vi är på tu man hand. Och det är faktiskt enormt skönt. Det finns rutiner, det finns rinnande vatten och jag får i stort sett bestämma agendan för dagen. Vädret är strålande och Ellen verkar också njuta av att vara tillbaka i stan - om inte annat så för stora, plana ytor som man kan springa på.

I lekparken har stamkunderna också återvänt, det var riktigt att se morsorna också - fortfarande känner jag ingen till namnet, men vi är liksom bekanta. Vi har lite funderat på att placera Ellen i park någon förmiddag i veckan, sådär i syfte att vänja sig inför dagis. Allt väl, men vad ska jag hitta på?