Klump i magen

I väntan på dagisbeskedet blir min dagisångest bara värre hela tiden.

Det är inte själva beskedet jag har ångest för. Det blir nu vad det blir. Och barn runtom i världen har bevisligen klarat av värre saker än att flyttas från ett dagis till ett annat. Men det är separationsångesten som växer. Som idag då jag stod på balkongen och tittade ner på dagbarnen som lekte ute på gården. Det kom över mig hur enormt mycket mindre jag kommer att se av Ellen nästa år. Och året efter det. Och efter det. Att hon kommer att tillbringa största delen av sin vakna tid någon annanstans. Borta. I goda händer, jo jo jovisst, men borta.

Och hur ska det gå? Har hon blivit för egen för att riktigt kunna anpassa sig till dagislivet? Har jag missat nånting? Är det nånting hon borde kunna? Hon dricker från mugg, men vill inte ännu sitta på muggen. Är det ett problem? Och så jag själv. Hur ska det kännas att inte kunna ha henne i knutarna jämt, att inte kunna krama henne närhelst det känns så? Att inte få prata med henne och få lära henne både ord och diverse mer eller mindre nyttiga saker?

Stor klump i magen alltså. Över lag tror jag inte jag har gråtit så mycket under ett år av mitt vuxna liv som i år. Av ilska, uppgivenhet, trötthet och frustration - men oftast av en sån glädje som bara inte har ord. Eller av ord som bara får tårar att strömma till. Som världens vackraste vaggvisa, som sjöngs i musiklekskolan för ett par veckor sedan. Den är så fin att jag aldrig kan sjunga den utan att börja lipa. EDIT: Jag kan inte ens läsa den utan att börja lipa. Måste ligga nånstans i det undermedvetna från min egen barndom.

Joka ilta kun lamppu sammuu,
Ja saapuu oikea yö,
Niin Nukku-Matti nousee,
Ja ovehen hiljaa lyö.
On sillä uniset tossut
Ja niillä se sipsuttaa,
Se hiipii ovesta sisään
Ja hyppää kaapin taa.

Ja sillä on uninen lakki,
Ja sininen uninen vyö,
Ja unista jäätelön palaa
Se pienillä hampailla syö,
Ja sillä on sininen auto
Ja se auto hyrrää näin:
Surrur, surrur ja lähtee
Unen sinistä maata päin.

Ja pieni sateenvarjo
On aivan kallellaan,
Ja sinistä unien kirjaa
Se kantaa kainalossaan,
Ja unien sinimaahan
Se lapset autolla vie.
Surrur, surrur ja sinne
On sininen, uninen tie.

Ja siellä on kultainen metsä,
Ja metsässä kultainen puu,
Ja unien sinilintu,
Ja linnulla kultainen suu,
Ja se unien sinilintu
Se lapsia tuudittaa.
Se laulaa unisen laulun.

Ack, ack. Idag kommer Ellens kusin på besök, vilket innebär mera sång. Hoppas Ellen låter oss sjunga annat än också sina egna favoriter. Hon har ganska bestämda åsikter när det gäller sångval. ;)