En lovsång till Italien och så lite hemåt.


Såhär går det förstås varje gång man varit på en resa, som inte slutat med total katastrof. Utlandet känns strålande fint och hemknutarna mest bara sunkiga. Men jag tror i alla fall att min kärlek till Italien börjar vara av det seriösare slaget.

Man kan inte annat än acceptera att italienare är svårimponerade då de åker utomlands. De har allt. Varma stränder, höga snöiga berg, arkitektur, historia och kultur som ingen annanstans. Snabba bilar, opera, fotboll. Och så maten, den maten. Förstås är det orättvist att jämföra med Finland. En stor del av det fina med italiensk mat handlar om att råvarorna är färska, och många råvaror är helt enkelt inte färska på samma sätt då de väl når Finland...

Men vänta. Visst har vi ju färska råvaror här också. Vad vi inte har är en sund relation (kärlek) till mat. Vi är mer måna om att få S-Bonus för våra restaurangbesök än om att maten ska vara god. Hälsningar till frys-schnizlarna bara.

Nå, slutmarrat. Åtminstone har vi strömmingen. Det ska vi vara stolta över. Själv har jag handlat två burkar, och som bäst gräddar jag maltlimpor till dem. Se där en sak som italienarna saknar! Dethär receptet prövade jag slumpmässigt för ett par veckor sedan med härligt resultat - och inte det minsta svårt.

1 l apelsinjuice
100 g jäst
3 dl mörk sirap
3 dl havrekli
3 dl rågmjöl
3 dl malt
1 msk salt
10-13 dl vetemjöl

Värm apelsinjuicen till 37 grader, smula ner jästen och lös upp den i juicen. Blanda i kli, sirap, rågmjöl, malt och salt. Blanda sedan i vetemjöl tills du har en lös deg (den ska gå att hälla ut ur skålen). Fördela degen i tre smorda formar, täck och jäs i 1½ timme. Värm ugnen till 175 grader, strö kli (eller annat) över bröden och grädda i 1½ timme. Pensla under gräddningen ett par gånger med sirap utblandat i vatten, och en gång efter att du tagit ut bröden.