Från klätterställning till jukebox

Inget snack om saken. Barnet gillar musik. Och pappa är bästa jukeboxen.

Nu har Ellen äntligen fått upp ögonen ordentligt för Silvriga barnkammarboken, en fin sångbok som hon fick strax efter födseln. Där finns bilder, och bilderna hör ihop med sånger. Och som hon gillar dem. För tillfället har vi kanske tre sångstunder om dagen, ibland fler. Typiskt går de till såhär:

Ellen springer till sitt rum och tar fram sångboken.

- Ska vi sjunga, Ellen?
- Mmm, säger barnet förståndigt och springet till hörnet där den färggranna gitarren står. Kånkar gitarren fram till pappa.

Och så börjar vi. Först hittar hon uppslaget med "Var bor du lilla råtta?", så den tar vi. När sista ackordet klingar ut, replikerar Ellen omedelbart: "Täp", vilket betyder en gång till. Tre-fyra repriser på sången brukar räcka. Sedan är det dags för nästa, i regel "Krokodilen i bilen", återigen tre-fyra repriser. Jag har försökt bredda repertoaren sådär försiktigt, men de flesta sånger stöter på motstånd. Barnet ropar "nä, nä, nä!" och nästan gråter åt "Krakel spektakel", och så får vi istället ta någon annan favorit. Nåväl, lite har vi lyckats bredda, så nu har vi ett drygt tiotal sånger som accepteras.

Men det mest ihärdiga örhänget kommer inte från Silvriga barnkammarboken, utan från en helt annan sångbok. För en tid sedan då vi tittade i en bok, såg Ellen en bild på en balkong. Och utan närmare eftertanke började jag tralla...

"Strunt i sorger och bekymmer,
något roligt ska man ha
När som livets afton skymmer,
då är det slut på det roliga.
Då går vi ut på vår balkong,
och sjunger denna enkla sång
Dingeli-dong, dingeli-dong,
Dingeli-dingeli-dong - pling plong."

En kioskvältare var född. Här räcker det inte med tre eller fyra repriser. Fördelen är att man kan få en regnig eftermiddag att passera rätt enkelt. Nackdelen är att det känns smått vansinnigt. Men i bilen lyssnar vi numera på radio. En till omgång av Arne Alligator och mitt huvud hade exploderat. Ellen har accepterat saken, om än något motvilligt.