Sakta och långsamt

Jag tänker ge löpskorna ännu en chans. Vem var det som sa att man måste springa häcken av sig?

Jag är knappast den enda som har delade känslor för löpning. Det skulle på många sätt vara den simplaste, mest naturliga motionsformen man kunde tänka sig. Bara att dra på sig skorna, ge sig iväg och invänta "flytet", "runner's high" och allt detdär som ivriga löpare talar sig varma för. Men verkligheten är ofta kargare.

Mitt kroniska problem, i gren som gren, är att jag sätter igång med en enorm frenesi (länkar för ofta) och fart (länkar för snabbt). Det känns bra, och jag tror mig klara av det. Men så får man backa, i synnerhet i löpning. Löpning belastar nämligen knän och höfter på ett helt annat sätt än skidåkning eller cykling. Det är stöt på stöt på stöt, uppför som utför. Det i kombination med ovana och en alltför hög hastighet leder undantagslöst till skador. I mitt fall oftast till s.k. löparknä, en smärtsam åkomma på yttre sidan om knät, som bara försvinner med långvarig vila. Tack för det.

Efter ett antal löparknän hade jag redan hunnit besluta att löpning en gång för alla inte är min sak. Men tanken blev kvar i bakhuvudet: kan det vara alldeles omöjligt?

Jeff Galloway, en amerikansk marathoncoach, menar att det inte är det. Hans kungstanke är s.k. walk breaks, dvs. att man tar regelbunda pauser i löpandet och går istället. Idén är att börja med pauserna genast, inte först då man börjar tröttna. Jeff rekommenderar en paus på 30-60 sekunder ungefär var fjärde eller femte minut. Pausernas längd och frekvens beror på hur snabbt man springer, i.e. hur vältränad man är.

Låter det knasigt? Visst, men fördelarna är också enkla att förstå. Det viktigaste är att man inte tröttnar som vanligt. Tvärtom orkar man med tiden hålla uppe en högre löphastighet än om man bara löper. Man kroknar inte heller mot slutet, utan orkar hålla samma hastighet från början till slut. Och Jeff menar att dehär två faktorerna gör att man de facto inte förlorar någon tid alls jämfört med dem som bara löper.

Också skaderisken minskar, vilket också är lätt att tro. Man avlastar ju löpmusklerna regelbundet, så belastningen blir både mindre och mångsidigare. Jeffs olika träningsprogram understryker också vikten av att inte löpa för ofta. Tre länkar i veckan, varav en lång, räcker gott inför ett marathonlopp.

Låter för bra för att vara sant. Måste prövas. Varför? Tja, i bakgrunden lurar förstås en utmaning. En kollega till mig viskade något om en marathonresa till Havanna nästa höst, och fy vad det började kittla. Få se.