Lärdomar av en karelsk pirog

Dagisfanskapet upptar faktiskt ganska mycket energi nu. Så till den grad att man medvetet måste styra tankarna åt andra håll ibland.

Min farmor var en baddare på mat, på sitt eget, karelsk-tavastländska sätt. I min barndom kunde det leda till ganska häftiga kulturchocker (vi drack inte röd mjölk till maten), men också till några av mina varmaste och varaktigaste matminnen. Till den här matkulturen hör att smör och socker är något man inte prutar på när det dukas till fest. Så farmors kålrotslåda, som vi alltid fick till jul, var snarare en efterrätt än en låda. Den småbeska kålroten hade ändrat skepnad till något en söt, nästan pepparkaksaktig röra. Ingen annan jullåda kan överträffa den.

Den andra bravuren var karelska piroger. Hon tröttnade aldrig på att laga dem. TIll jul fick vi lådvis, och däremellan också. Någon skulle ju hålla liv i de eländigt magra barnbarnen, måste farmor ha tänkt. Och pirogerna var suveräna. Saftiga, lagom gräddade och snygga.

Farmor gick bort i somras, och det slog mig sent omsider att det också är slut på de karelska pirogerna. Så jag tänkte jag skulle pröva. På något sätt kände jag mig lite manad, jag kände att jag inte vill leva resten av mitt liv utan hembakta piroger.

Karelska piroger är en ganska enkel historia: ingen jäsning, kort gräddning. Bara en deg på vatten och mjöl, och så risgrynsgröt som fyllning. Det knepiga är att knåpa ihop själva pirogerna. Degen är kladdig, och den ska kavlas ut till tunntunna, jämnt formade skivor. Sedan gäller det att kladda rätt mängd fyllning på degen. Och sedan det Stora Knepiga: att vika degkanterna över fyllningen och rynka den sådär snyggt med fingrarna. Och att upprepa denhär proceduren minst ett tjugotal gånger.

Nå. de första pirogerna som landade på plåten var inte mycket att hurra för. Men de hll ihop. Mot slutet började jag förstå hur fingermotoriken skulle fungera. Det blev, som ni förstår, en ganska ojämn serie. Det blev också en hel massa rök och os (bakplåtspapperet tålde inte 300 grader, tydligen bättre att lägga dem i en smord långpanna). Men likväl blev slutresultatet riktigt gott. På självständighetsdagen ska vi ha pepparkaksbak med hela stora familjen. Kanske det kan bli piroger också?

Och fråga inte hur det går med dagisrumban. Vi väntar fortfarande på besked, och det enda vi vet är att beskedet inte kommer att vara det vi önskat. Vanmakt råder.