Inte för att jag vill jaga...

...men nog slogs jag av tanken igår. Efter en tung helg, inkluderandes både jobb och en massa mer eller mindre lyckat festande, blev vi bjudna på harstuvning igår kväll. Och vilken succé. Jag hade kunnat äta hela pannan ensam, men det fick jag inte. Och problemet med hare, liksom så gott som allt vilt, är ju att man nästan ska jaga själv - eller ha nära bekanta som gör det - för att komma åt det. Det man hittar i frysdisken är ändå... ja, fryst. Och dyrt.

Värden för söndagsmiddagen har en granne som skämmer bort honom med äppelpajer och en massa annat gott. Helt kravlöst. Varför har jag inte såna grannar?

Efter veckoslutsjobb följer morgontur på måndag i sedvanlig ordning. För att man nu garanterat ska känna sig som en roadkill.