Episod 4

På lördag var det dags att agera. Jag mådde bättre än föregående kväll, och senast besöket uppe vid skidliftarna på 2000 m höjd gjorde mig bättre till mods. Nu gällde det bara att säkra hemfärden.

Modern teknik har sina sidor. Med hjälp av min fru tog det bara en halv timme, och så hade jag ett nytt flyg bokat för måndag morgon kl. 6.30. Visst, det kostade en slant till, men överraskande billigt var det med tanke på omständigheterna. Glad i hågen ringde jag till gubbarna, och meddelade glatt att jag ordnat med både nytt boende och nytt flyg. Och kanske min rating i deras ögon steg från "organisatorisk katastroftönt" till "organisatorisk tönt" eller nåt. Hur som helst kändes det bra, saker och ting hade rett upp sig, och nu kunde jag koncentrera mig på det relevanta.

Jag valde att inte skida alls på lördag. Det hade varit roligt, redan för att det nu ändå var Val di Fiemme och inte vilken skit-skidhåla som helst, men jag ville inte ta risken att flunsan skulle bli värre. Istället vandrade jag omkring i Cavalese (dit jag tog mig efter alpexkursionen), åt och drack så mycket jag orkade och köpte en karta åt gubbarna. Skulle jag åka tillbaka med dem, skulle det fan bli utan GPS, så mycket var alldeles klart.

Framåt eftermiddagen tog jag sedan bussen till Castello di Fiemme, där mitt nya hotell låg. Nå, det var ju inte ett hotell, utan ett Bed&Breakfast -ställe inhyst hos en lokal familj, något som visade sig vara riktigt tursamt. Gubben i familjen hade nämligen skidat Marcialonga 17 gånger, och visste vad som krävdes: vallning, vila och mycket mat. I källaren fanns vallningsboden, vilan ordnade sig fint och maten fick jag inta i Cavalese, dit jag gjorde en rask kvällspromenad.

Förkylningssymptomen var som bortblåsta. Det enda jag märkte av var lite yrsel och lite höjd puls, men jag tror det mest berodde på höjden i kombination med lite spänning. För nu äntligen kunde jag lite börja känna mig spänd också för själva loppet. Det är liksom det fina - men samtidigt det tråkiga - med att åka på såna här grejer ensam: man har ingen att egga upp sig med inför loppet, och ingen att skrävla med efteråt. Annat än en blogg, då.