Episod 5

Egentligen kändes det ganska bra från första början, men lite besviken var jag när jag vaknade kl. 05.15 på söndag morgon. Dendär nästan högtidliga stämningen av spänd förväntan, den infann sig liksom aldrig. Jag gick upp, drack en massa, klädde på mig och gick en våning upp för att äta frukost tillsammans med två svenskar, som också bodde hos familjen Riz. Frukosten var en vanlig italiensk sådan, så när som på ett lite knasigt undantag. Vår värd hade alltså skidat Marcialonga 17 gånger, och visste vad som krävs i näringsväg: kolhydrater. Och hur få kolhydrater? Jo, genom att äta... ris. Följdaktligen stod en stor kastrull kokt ris på frukostbordet, inga tillbehör, bara ris. Och vi åt med god... nå, vi åt och var nöjda.

Lite spänd måste jag ändå ha varit för jag frös. Jag frös som en hund när jag steg ut genom dörren, och det blev inte så mycket bättre i bussen, trots att den var fullpackad, mest med norrmän. Och såklart började onda aningar flyga genom huvudet. Är jag nu ändå sjuk? Är det farligt att åka om jag är sjuk? Vågar jag avbryta ifall det verkligen känns så? Och så vidare. Till sist bestämde jag mig för att sluta bekymra mig, och bara köra.

Arrangemangen var stiligt skötta: det gick bussar från varenda by till starten, som alltså hade flyttats från Moena till Campitello pga snöbrist. Vår buss var bland de första vid start, vilket nu inte störde, men inte var det till någon glädje heller. Det enda man kunde göra var att lite provskida för att testa vallningen, gå på dasset och gå omkring på området för att hålla sig varm. Det var inte det lättaste. På min tunna skidtrikå hade jag nämligen bara ett nästan lika tunt lager. Så där en lärdom: ta med den tjockaste dunjackan till starten, på morgonen är det ändå alltid kallt. I Campitello var det omkring -10 grader, och speciellt mina tår och fingrar var hårt åtsatta.





Och så gick starten. Inte som en masstart, där alla rusar iväg precis samtidigt - tack och lov - utan i grupper om 500, enligt startnummer. Först eliten, Auckland och dom andra till toner av Luciano Pavarotti i högtalarna, sedan alla andra under lite mindre pompösa former. Men fint kändes det. Äntligen på väg. Solen hade gått upp, och ett gytter av skidåkare tog sig uppåt i dalgången, mot vändplatsen 7 km längre bort i Canazei, allt medan ivriga italienare stod längs spåret på flera ställen och hejade på. Inte alls illa.