Vintersportarens klagan

Hösten har varit en enda stor motionssvacka. Och det ser inte bättre ut.

Såhär är det nu en gång för alla med mig: jag behöver någon form av seriös morot för att röra på mig regelbundet. Jag behöver vara anmäld till något lopp eller dylikt, ni vet (se tidigare inlägg i arkivet). Då går det utmärkt, och allt annat gott kommer på köpet, jag mår bättre, orkar bättre och är allmänt gladare.

Men just nu finns ingen sådan morot. Har inte funnits på hela hösten faktiskt. Sedan löven började falla har cykling inte varit så mycket att tala om. Sedan sommaren har inte löpning varit nånting att ens tänka på (knäspecialisten kallar nästa år om det alls ska bli nånting av eländet). Simning är för arbetsamt. Gym - dyrt. Och motjudande för mig. Och så skidåkning. Suck. Ska det igen dröja till januari innan man står på ett par skidor i södra Finland? Jag skiter i hur mörkt eller vått det är, det som gör mig nedstämd med vädret är att skidspåren förblir bara. Likaså vågar jag inte riktigt lika glatt som ifjol anmäla mig till skidlopp, då jag nu vet vilka umbäranden för lite träning innebär. Och utan snö ingen träning. Visst jo, fram med stavarna, mera magmuskler och axlar och hopp&skutt, men vem i helsike orkar med det? Upprätthållande träning är inte min grej. Åtminstone inte då motivationen i övrigt ligger ganska nere. Just nu känns det omöjligt att tro att jag klarat de bravader jag gjort tidigare i år. Hoppas bara det sitter där nånstans ännu, i lagren under förslappad själ och lekamen.