Krhm

Tillbaka. Beklagar uppehållet. Gång på gång har jag satt ner mig för att plita ner nåt, men så har det blivit stopp igen. Kanske det händer lite för mycket i mitt huvud just nu, som om det liksom var svårt att bestämma vad som egentligen känns viktigt att skriva om. Det i sin tur måste förstås vara ett symptom på att jag igen hunnit bli inrutad i nyhetsjobbet – vem var det väl som sa till mig att blogga endast om det som är relevant och viktigt? Nej, fram för det triviala!

Anna Wahlgren har sagt att alla människor borde ha en tvååring hemma. Det är lätt att hålla med. Efter lite humörsvängningar i samband med dagisstart och tuttavvänjning är Ellen den soligaste ungen i världen. Hon tycker fortfarande själv att hon är alldeles fantastisk, men nu förmår hon mer än tidigare också relatera till sin omvärld. Andra ungar är också toppen! Mamma och pappa är toppen– om än inte hela tiden. Dagis är toppen! Att komma hem från dagis är toppen! Och så pratar hon; nya ord varje dag, längre och längre haranger. Och räknar gör hon till och med. Att hon sedan har lite svårt att skilja mellan mig och dig (”Pappa... hjälpa... dig”) gör väl inte så mycket. De flesta lär ju få det rätt med tiden.

Sitter och skriver det här medan jag ser hur Jörgen Auckland stakar sig mot mål i Vasaloppet. Det blev inget lopp för mig i år, jag har helt enkelt inte stått på skidor en gång i vinter. Och förstås är det vemodigt att se spåret, de tusentals åkarna, myrarna, sjöisarna och allt som är fint med Vasaloppet. Men så behövs bara några åkarkommentarer i SVT, där utpumpade fritidsåkare beklagar det eländiga föret (lika eländigt som ifjol) och hur tungt det är – och så tänker jag att det ändå var rätt att inte ens försöka i år.

För en lärdom gav fjolåret med sina några långdistanssatsningar: man måste förbereda sig. Det går liksom inte bara att lalla sig igenom 90 km på skidor. Man måste ha nåt i bagaget före start, man måste vilja, hinna och ha möjlighet att träna. En del håller sig i form året om, andra får jobba upp sig under ett fåtal månader för att sedan återgå till en lägre nivå, men i alla fall.

Och det är ju det som är motionsträsket: först då man väl satt igång med nån form av träning, så vet man också hur det är att inte vara tränad. Och känslan av att halka tillbaka, få sämre kondition igen, är för jävlig. Då kan det faktiskt kännas bättre att vara i dålig form jämt. Hälsningar av en som igen sitter och flåsar på cykeln som om han aldrig hade trampat längre än till närbutiken. Nå, det blir väl bra.

P.S. Apropå cykling. Välfärdssamhället har nog en god bit till total förintelse. I morse (söndag) hade det snöat uppemot 10 cm, vilket gjorde cyklandet lite kämpigare. Men i centralparken, märk väl, söndagsmorgonen efter ett kraftigare snöfall var lederna plogade! Och jag kände mig som en glad och privilegierad skattebetalare!