Dubbel förnedring

Det värsta är då man med vett och vilja tänkt förnedra sig – och sedan misslyckas med det.

Nytt år, nya tag. Motionssvackan är ett minne blott, men fortfarande kan man inte skida i södra Finland. Istället har jag med nyfunnen iver börjat besöka gymet igen, och det smakar faktiskt lite mindre trä än tidigare. Tänk om det skulle hålla i sig.

Men på uthållighetssidan ser det alltjämt eländigt ut. Och igår fick eländet dessutom tragikomiska drag. Jag fick låna en s.k. cykeltrainer av en kompis. Det är en manick med en rund magnet, som man fäster cykeln vid. Som en konditionscykel, förutom att man kan träna med en riktig cykel i alla fall. Enormt fint, tänkte jag. Fånigt som bara den, men bra. Jag menar, att släpa upp cykeln ur cykelkällaren, kämpa med att få upp manicken, med att få cykeln fast, klä sig i cykelmundering och sätta igång. Bara för att märka hur fullständigt missanpassad manicken är för höghusbruk. Det lät som en torktumlare på högvarv, och genom manicken började dessutom hela golvet resonera. Snabbt var det bara att inse faktum: Cykeltrainern gör inte husfriden gott. Inte vår, och inte grannens. Och förstås kunde jag ha släpat hela paketet ut på balkongen, satt på mig lite mer kläder, men där gick gränsen för mig, i synnerhet som snöfallet hade satt igång på allvar därute. Istället fick jag ta isär allt, klä på mig vanliga kläder (cykelbyxor är inte direkt leisurewear om man inte cyklar) och börja städa undan efter 2-årskalaset.

Kalaset, ja. Nu är kalasen kalasade hos oss. Jul, nyår och så tvåårsdagen. Ellen måtte bli mäkta besviken nästa vecka, då ingen kommer kånkandes med paket. Men det hjälps inte. Idag har hon varit med sin mamma och bekantat sig med dagis, och jag är på jobb. Och det är precis så avkopplande som de säger. Bara för denhär upplevelsens skull lönade det sig att vara hemma.