Episod 6

Nu blir det ganska mycket skidåkning. För, tja, det var det det var. Ganska mycket skidåkning.

Trots att jag alltid intalar mig att ta det lugnt i början, oavsett vilken gren det gäller, så skiter det sig oftast. Så även nu. Föret var enormt fint, stämningen var god, och efter en veckas stillasittande kände jag verkligen ett behov att röra på mig. Ett mer akut behov fanns också, framkallat av kylan. Hur som helst gick de första tio kilometrarna på 38 minuter. Oj, tänkte jag, och räknade snabbt ut att en sådan hastighet skulle ta mig i mål på under fyra timmar. Då jag gjort den kalkylen var det också klart för mig att riktigt så snabbt skulle inte hela loppet gå.

Men bra flöt det på i åtminstone 30 km. Spåret var inte lika sprängfullt som i Vasaloppet, så det var ganska enkelt att hålla den fart man själv ville. Rätt tidigt gick jag in för att hänga på någon fram till följande vätskekontroll. Någon som hade rätt hastighet och skidade vettigt. Först en ung tjej, sedan en gammal gubbe i leopardmönstrad trikå, sedan en kille med ett par gamla Fischer-skidor och ett Japp-dryckesbälte osv. Det hjälper en att orka och hålla lite jämnare fart.

Marcialonga går alltså först uppför Val di Fassa, dvs. norrut. Sedan vänder spåret och kommer tillbaka ner i samma dalgång och vidare neråt mot Val di Fiemme. Nu var loppet förkortat, så vägen upp var kortare, medan vägen ner var oförändrad. Profilen ser ni här:



Det fina är att loppet går tvärs igenom flere byar. Och italienare är fantastiska: alla hade tagit sig till spåret för att se åkarna. Och inte bara eliten, också vi vanliga motionärer blev enormt fint påhejade med klockor, rop, skrällar och trummor. Finast var nog entrén på skidstadion i Val di Fiemme. Solen sken från en klar himmel, utsikten var "TV:stä tuttu" och folk satt på läktarna med flaggor och picknickkorgar och hejade.

Typiskt nog hade jag ju inte ro eller sinnesnärvaro att ta en bild just där, men det får bli en annan, från en annan kontroll i stället.



Det enda tråkiga var att mina armar och i synnerhet axlar började tröttna lite just där. Att det berodde på bristande skidträning var uppenbart. Vad det skulle innebära för loppet var lite oklart, men jag började få onda aningar. Solen hade nämligen då skinit redan i ett par timmar, och spåret skulle komma att bli ganska sörjigt. I ett sådant spår kan man inte annat än staka. Om man orkar.

Jag bestämde mig för att tanka lite ordentligare. Vid varje kontroll - och de blev flere mot slutet - drack jag minst fyra koppar sportdricka och åt rejält med russin. Och så tog jag två energi-geléer. De smakar förjävligt, men de fungerar, så även nu. Spåret blev precis som jag hade befarat, men jag hade ändå lite fäste, och tack vare gelétankningen lite ork kvar, när slutet närmade sig.

För slutet på Marcialonga är nämligen något alldeles speciellt. Som man ser i profilen, går hela loppet mest bara neråt. Utom dedär sista, sista kilometrarna upp till målet i Cavalese. Det ser inte så rysligt ut på kartan, men rysligt är det nog. De sista tre kilometrarna stiger man över 200 meter. Och det är inte bara det att det är brant. Spåret går i sicksack, och precis när man hoppas att det hela ska vara slut, så vänder spåret - och fortsätter uppåt. Tre kilometer av denna fröjd, och det efter avverkade 54 kilometer. Någonstans där i backen kände jag mig ganska tacksam över att de hade förkortat loppet.

Arrangörerna var tillmötesgående också på ett annat sätt. Strax före backen hade de en kontroll med tre stycken klistermaskiner. Jag hade aldrig sett en klistermaskin förut, men den gjorde vad den skulle: lade ett hyggligt tjockt lager klister för våt snö i fästområdet, och så var det bara att börja kliva. Och eftersom jag hade krafter kvar i benen (inte så mycket i armarna) och fäste, så bestämde jag mig att knipa några förlorade positioner på slutrakade och började springa sakta uppåt, närsom de flesta andra i backen nöjde sig med gånghastighet. Och trots att jag måste stanna ett par gånger, då pulsen knackade på över 175, så kändes det fint. Och Cavalese-borna, som stod radade längs spåret, verkade också förstå att uppskatta slutspurten.

Och så målgången. Ja, så hemskt mycket finns inte att säga om den. Jag var nog rejält slut, då spåret äntligen vände in på slutrakan (som tack och lov var nedförsbacke), men publiken, musiken och den gassande solen (vid dethär laget var det +6 grader) gjorde också de sista metrarna till en oförglömlig grej. Då jag stoppade pulsmätaren visade den 04:20 och en snittpuls på 144. All orsak att vara nöjd, tänkte jag.

Trött, men inte alldeles utpumpad, kände jag mig då jag väl fått av mig skidorna, hällt i mig lite sportdryck och fått en medalj runt halsen. Och tur var det ju, för jag skulle ännu behöva krafter framöver.