Episod 7

Vid målområdet var det fullt kaos: klädpåsar att hämta, skidor att lämna in, diplom att hämta, resultat på en anslagstavla, mat, dryck, gyttja och tusentals människor. Och fast det inte var något fel på stämningen, kände jag ingen lust att stanna där länge. Till all lycka stötte jag på tre av mina goda landsmän, som hade skidat i mål lite tidigare. Jag måste ha sett lite häpen ut, då de talade om sina tider för mig. För då avslöjade de också hur de kände varandra: de var gamla tävlingsåkare. Och tro sig fan att de hade något av formen kvar: den snabbaste av dem, en kille som redan passerat 50, kom i mål på 03:31. Nå, han såg också som sin plikt att bjuda hela gänget på öl och romtoddy. Gubbarna verkade glada åt att se mig, och glada åt att inget strulat till sig sedan fredag. När allt kom omkring hade jag ju tagit mig från start till mål, och det var ju huvudsaken. Så jag fick också en öl - en öl, som kändes sällsynt välförtjänt.

Så särskilt länge blev vi inte kvar i Cavalese. Istället hoppade vi in i kleinbussen och körde till gubbarnas hotell, som låg i en liten, avsides bergsby som heter Montesover. Vi badade bastu, satt i jacuzzin och kände oss ganska nöjda. Sedan blev det middag enligt alla konstens regler, bara avecen till kaffet fattades. Mätt, nöjd och ren satt jag mig i bilen vid halvsjutiden, och så bar det av mot Milano.

Avecen, ja. Det visade sig att herrarna nog förstod sig på små belöningar. Medan chauffören/truppenführern susade nedför de hisnande alpvägarna, gick konjaks- och whiskyflaskorna runt i baksätet. Och i takt med att de tömdes blev förstås råden till chauffören både fler och bättre. Vid middagen hade jag glatt sällskapet med att överräcka en karta över norra Italien, och den kom väl till pass i ett tidigt skede av hemresan. Hade vi bara haft GPS:en skulle det ha tagit flere timmar länger, jag lovar. Nu blev det bara en avstickare och resten gick som en dans.

Efter en paus på en bensinmack (ännu en öl där) slumrade jag till, och då jag vaknade var vi redan inne i Milano. Det var dags för den sista etappen för mig. Vi hade kommit överens med gubbarna att jag skulle få skjuts till deras hotell, och därifrån skulle jag sedan ta mig vidare till mitt eget hotell i närheten av Linate-flygplatsen, därifrån mitt flyg skulle gå.

Något sånt hotell fanns naturligtvis inte. Jag hade försökt boka ett rum per telefon, men de ville ha mitt kreditkortsnummer, och något kreditkort har jag inte. Men jag täcktes helt enkelt inte tala om för gubbarna hur det låg till. Istället tänkte jag att jag antingen sover några timmar på flygfältet eller så tar jag in på ett hotell alldeles i närheten. Hur som helst skulle det bli en kort natt. Klockan var redan över elva på kvällen, och mitt plan skulle gå halv sju följande morgon.

Efter en fartfylld taxiresa var jag framme på Linate. Det visade sig vara en flygplats av lite anspråkslösare mått. Absolut ingenting var öppet, inga taxin stod
 utanför, och inne i terminalen fanns kanske 15människor sammanlagt. Efter att förgävesha letat efter ett förvaringsutrymme för bagage lade jag mig i en halvbekväm bänk 
i en av incheckningsaulorna. Det blev en ryckig, kort och ganska obekväm nattsömn, 
men en nattsömn icke desto mindre. 

Vid halvfemtiden började de första passagerarna anlända, och inom kort var det omöjligt att fortsätta sova. Fortfarande hade cafeterian inte öppnat.  Groggig och en liten aning bakfull tog jag mig ombord på planet. Biljetten hade varit billig, och förklaringen var också enkel: det ingick ingen mat i resan. Normalt brukar jag tycka att flygmat är onödigt, men just denhär gången hade jag varit tacksam för det. Då man har vakat i 19 timmar, under den tiden skidat 57 km, druckit en del och sedan sovit fyra timmar - då är man hungrig. På Kastrup, där vi mellanlandade, lyckades jag köpa en Cokis. Och så samma öde på flyget till Helsingfors: ingen mat. Men i det skedet spelade det ingen roll längre. Jag var hemma, och det kändes riktigt, riktigt bra. Lunchen med Ellens moster som ställde upp för att vakta pga mina 
tidtabellsklåperier, blev - det ska sägas - rekorderlig.