Lite teoribygge då

Dagen har inte bjudit på så mycket speciellt: Ellen var på ettårsgranskning och konstaterades vara en kroppsligen och själsligen tämligen normal ettåring. Amen, tack och hej. Bilen är tillbaka med ny bakruta. Pajen från helgen är fortfarande himmelsk, och nu kokar jag ärtsoppa för att bli av med lite köttrester.

Men jag ska fortsätta kring dethär med grönsaker och årstider. Det är klart det är kiva att äta färsk sallad, tomater och gurka året om. Men jag tror alltså att det på sikt leder till en allt vansinnigare handel över kontinenterna, till mindre hållbara odlings- behandlings- m.fl. metoder, sämre produkter och en något knäpp relation till naturen och årstiderna växlingar ochalltdetdär.

Kalle undrade hur långt man kan odla en närhetsprincip. Måste vi börja äta saltsvamp och ättiksrödbetor enbart? Tja, vi har en manick, som i tiderna befriade våra mor- och farföräldrar från det gisslet: frysen. Ta frysen till heders igen. Gå till skogen (eller torget) och kånka hem några lass med bär, svampar, blomkål (okej, det tar plats), bönor och andra utpräglade sommarprodukter, frys dem och njut längs vinterhalvåret. Självklarheter? I think not - jag kan för egen del erkänna att frysen till alltför stor del tjänar som begravningsplats för halvätna glasspaket.

Sedan tycker jag nog sådär i princip att kål, rovor och kålrot m.m. borde tas lite mer till heders också. Inte smakar de illa, de har bara ett lite taskigt rykte.

Det enda man egentligen behöver göra avkall på i grönsaksväg är alltså sallat i olika former, gurka, tomat, paprika. Typ. Om man prompt ska köpa det på vintern, kan man köpa inhemskt och betala dyrt. För dyrt är det.

Frukter är svårare. Jag menar, vi har ju inte några frukter att tala om under någon tid på året. Var ska den etiskt och förnuftigt agerande konsumenten dra gränsen?