Bitterljuvt

Kanske ett tecken på att den allra första nyhetens behag lite börjar mattas av här i hemmapappalandia - jag tycker inte tiden räcker till riktigt lika bra som i början. Vilket alltså omvänt skulle betyda att jag åstadkommer mindre. Känns det som i alla fall, men det kan ju hända att det bara är i mitt huvud. I förrgår firade jag ledig förmiddag i skidspåret (23 km), igår satt vi och kläckte idéer för sommarens publicistseminarium och idag ska jag träffa en hitflugen kompis. Så inte är det ju alldeles ruttet ställt.

Nej, kanske det inte är det att jag åstadkommer mindre. Det är kanske snarare så att jag kommit in i rätt takt. Jag behöver inte längre kasta ständiga blickar på klockan då vi leker hemma med Ellen. Vi kan hålla på ganska länge: kånka saker hit och dit, lyfta ut, lyfta in, kasta boll, läsa bok, fylla tvättmaskin, tömma tvättmaskin, äta, skita, sova. Och det är egentligen skönast så. Jag blir jäktad av alltför mycket spikat program, ett par grejer räcker bra. Och jag vill intala mig själv att detta ojäktiga liv också är barnets bästa, men det kan ju förstås hända att jag bara håller på att tappa skärpan och bli en tråkig, slö och tankelös hemma-amöba. Dessutom har jag haft "The Ballad of Lucy Jordan" på hjärnan i ett antal dagar nu, vilket inte ha gjort saken ett dugg bättre.

Nu ska jag koka kaffe, tömma kylskåpet på gammal mat och tänka på skidåkning.