Och det som gjorde mig verkligt ledsen i helgen

Tja, jag tror inte någon blev oberörd av artikeln om "problemföräldrarna" med sina "problembarn" i HS:s månadsbilaga. Jag blev fruktansvärt illa berörd, nästan fysiskt illamående.

Hur emotionellt distanserad kan man vara? Hur kan man som förälder t.ex. föreställa sig att barnet inte uppfattar och inte påverkas av sin mammas/pappas humör?

Och visst har den visan upprepats många gånger: att vår generation skaffar barn sådär som ett projekt bland andra -- men att det kunde vara såhär renodlat förstod jag ärligt talat inte. Nej, ingen är helt förberedd på hur det första barnet påverkar och ställer om livet. Men dehär föräldrarna hade inte den minsta aning, inte den vagaste föreställning. Det var som om de inte hade ägnar frågan en enda tanke, och när verkligheten slog dem med full styrka, så klarade de inte av det.

Jag försökte uppriktigt förstå, hitta någon gnutta sympati inom mig för dehär föräldrarna. Men jag kunde inte. Skitmänniskor, var min enda tanke. Skaffa guldfiskar -- ni är inte värda era barn. Så tänkte jag, och tanken gick också tillbaka till Volts helgalna gallupfråga för en tid sen: "Vem borde låta sterilisera sig?" Alternativen var typ knarkare, fattiga, handikappade osv. I korthet folk, som man kunde anse kroppsligen eller själsligen oförmögna att ta hand om sina barn. Jag inser att mitt alternativ skulle vara svårt att formulera. "Emotionellt fullständigt uppfuckade karriärsnihilister"? För det var i stort sett det som månadsbilagans artikel handlade om. Och jag kommer inte ifrån en malande känsla av att de föräldrarna inte är så få.