Epilog

Och nu då? Nu har jag packat upp, putsat skidorna, tvättat kläder, torkat pjäxor, ätit, fått en släng av nån ny flunssavariant... Benen värker inte längre, inte heller armarna, bara armbågarna sådär smått - pga lite för långa stavar. Jag reste i timmar och timmar, stressade och stod i - för att få skida i dryga fyra timmar.

Var det värt det?

Svaret är naturligtvis ja. Nästa gång ska jag vara bättre förberedd, kanske t.o.m. åka i sällskap med någon annan. Men visst: själva loppet var nog värt all möda. Så mycket endorfin, så mycket nöje, så mycket bara ren glädje över hur vackert allt är -- och så fick jag ju en medalj också!



Nu lite vardag, lite vardagsskidåkning och sedan nästa skidfest: Vasaloppet. Fast onekligen måste man efter Marcialonga ställa samma fråga som en italiensk dam i Vasaloppet för två år sen: varför ska ni så prompt skida i skogen?