Det är skönare att...

...vakna 06.30 för att man måste, i stället för att vakna 06.30 trots att man inte måste

...träna på gym. Skönare än nånsin, tror jag faktiskt. Lokala gymet är enormt avslappnat och trevligt.

...ha det snyggt och städigt hemma. Bara en gnutta mer ansträngning och det blir hur fint som helst.

...matplanera, så man inte behöver laga mat varje kväll.

...gå hemifrån på morgonen, då man vet att barnet faktiskt börjat gilla dagis.

...inte röka. Inte för att jag rökte mycket innan heller, men min kroniska dödsångest har liksom lättat.

Dubbel förnedring

Det värsta är då man med vett och vilja tänkt förnedra sig – och sedan misslyckas med det.

Nytt år, nya tag. Motionssvackan är ett minne blott, men fortfarande kan man inte skida i södra Finland. Istället har jag med nyfunnen iver börjat besöka gymet igen, och det smakar faktiskt lite mindre trä än tidigare. Tänk om det skulle hålla i sig.

Men på uthållighetssidan ser det alltjämt eländigt ut. Och igår fick eländet dessutom tragikomiska drag. Jag fick låna en s.k. cykeltrainer av en kompis. Det är en manick med en rund magnet, som man fäster cykeln vid. Som en konditionscykel, förutom att man kan träna med en riktig cykel i alla fall. Enormt fint, tänkte jag. Fånigt som bara den, men bra. Jag menar, att släpa upp cykeln ur cykelkällaren, kämpa med att få upp manicken, med att få cykeln fast, klä sig i cykelmundering och sätta igång. Bara för att märka hur fullständigt missanpassad manicken är för höghusbruk. Det lät som en torktumlare på högvarv, och genom manicken började dessutom hela golvet resonera. Snabbt var det bara att inse faktum: Cykeltrainern gör inte husfriden gott. Inte vår, och inte grannens. Och förstås kunde jag ha släpat hela paketet ut på balkongen, satt på mig lite mer kläder, men där gick gränsen för mig, i synnerhet som snöfallet hade satt igång på allvar därute. Istället fick jag ta isär allt, klä på mig vanliga kläder (cykelbyxor är inte direkt leisurewear om man inte cyklar) och börja städa undan efter 2-årskalaset.

Kalaset, ja. Nu är kalasen kalasade hos oss. Jul, nyår och så tvåårsdagen. Ellen måtte bli mäkta besviken nästa vecka, då ingen kommer kånkandes med paket. Men det hjälps inte. Idag har hon varit med sin mamma och bekantat sig med dagis, och jag är på jobb. Och det är precis så avkopplande som de säger. Bara för denhär upplevelsens skull lönade det sig att vara hemma.

Bokslut - nej, jag?!

Tänk att ett par avslutande rader om det gångna året ska kännas så svårt, motigt rentav.

Igår var jag på jobb för första gången på ett år. En kort kursdag visserligen och resten av veckan är jag ännu hemma, men i alla fall. Vårdledigheten är slut. Och barnet är förkylt. Så istället för att riktigt njuta av de sista dagarna, gå ut, leka i parken, åka till simhallen, saluhallen, allt det goda och roliga som 2007 bjöd på så sitter vi inne. Ganska glada, men gnälliga ändå. Och rastlösa av bara fan.

Men jag har enormt svårt att på något sätt sammanfatta 2007, mitt hemmaår. Var det roligt, frågar folk. Jo. Utom när det inte var det. Var det skönt att vara hemma? Visst, hemmalivet tog en tid att vänja sig vid, men på sätt och vis var det nog skönt. Utom när det kändes att väggarna föll på en. Men Ellen måste väl ha tyckt att det var jätteroligt? Jo, välan. Fast jag tror ärligt talat hon hade tyckt att det var lika roligt med mamma. Hon kommer ju aldrig att veta av något annat. Och den tanken värmer på något sätt. Att hon på något sätt verkar uppfatta sina föräldrar som jämngoda vårdare. Det har dessutom jämnat ut sig lite under slutet av åren, mammas aktier har igen stigit.

Men precis som jag skrev nån gång tidigare: det är egentligen omöjligt att försöka utvärdera hur man lyckats som förälder, eller hur barnet har blivit, när man är precis mitt uppe i allting. Och det är man ju fortfarande. En dag är jag bara inte hemma, men inte försvinner ju ansvaret för vård och fostran nånstans. På sätt och vis är det ganska lite som tar slut - utom om man riktigt med vett och vilja vill sentimentalisera det: Jag Kommer Aldrig Nånsin Mer I Mitt Liv Att Få Tillbringa Ett Helt År Hemma Med Mitt Första Barn. Jo, på det sättet förstås. Snyft.

Ack ja. Nå, om inte Sissi ger mig sparken i utbyte mot bloggare med mer spännande liv, så finns jag här även i fortsättningen. I matväg finns det mycket att se fram emot, svärföräldrarna gav en Allt om Mat-prenumeration i julklapp. Nu har jag slängt ut alla gamla nummer, omsorgsfullt tömda på alla recept jag prövat och funnit goda plus alla jag ännu vill pröva. Synd bara att man nu har så mycket mindre tid för matlagning... ;-)