Vinter!!

Redan i ett par veckor har jag gått omkring och tänkt att sommareländet skulle få ta slut. Och nu!

Fatta att det har snöat i Enontekis i natt! Och hela morgonen! Fatta vilken vinter det kommer att bli! Det kommer att ligga en halv meter snö över Helsingfors i slutet av november!

Det är i alla fall min innerliga förhoppning. Det enda trista är förstås hur dethär kommer att påverka klimatdebatten här i Finland. Efter en ökensommar och en plaskvinter var debatten i full gång - nu måste vi göra nånting. Men efter en blöt sommar och nu då eventuellt en kall vinter kan nog tonerna lite mildras. Att det om den permanenta klimatförändringen.

Synd alltså, men i min egen lilla värld var det här en solskensnyhet i en annars ganska trist vecka. Vi är alla lite sjuka, allt går lite för halv maskin och ingenting är riktigt bra. Kanske nästa vecka.

Män kan inte bli gravida

Måste ta lite hjälp av Märta Tikkanen här. Män kan förvisso våldtas, men gravida kan de inte bli. Och mitt utanförskap blir tydligt.

Det har blivit riktigt familjärt i lekparken. En visst stamklientel har under våren och sommaren börjat ta form, och Ellen med far hör definitivt till stamklientelet. Det är vi som sitter på sandlådskanten, gungar, springer efter, reder upp små gräl, lagar sandkakor, rutschar, springer efter igen... Ända från början har bekantskaperna varit ganska ytliga - jag vet fortfarande inte vad morsorna heter, men nog namnen på deras barn. Vi pratar om småsaker och det ofta i korta episoder, då det alltid är någons ettåring som är ute på språng. Oftast Ellen.

Men trots det ytliga är det skönt att ha dem där. De är mina närmaste ödesfränder i gott och ont. Precis som jag dyker de upp i lekparken så gott som dagligen, ibland trötta, ibland glada och uppsluppna. Inte behöver vi göra något - gud ska veta att det räcker till med respektive barn - men att ha dem där ger en krafter. Plus att det bara är roligt att följa med hur andra beter sig med sina barn och hur olika barn kan vara.

Men under de senaste veckorna har det hänt saker. Näpet tissel och tassel, glada tillrop och himlande miner har avslöjat att flere av stammismammorna väntar sitt andra barn. Ingen går ännu med magen i vädret, det är snarare vågar-man-redan-berätta-skedet. Och visst vågar de. Men inte åt mig.

Hah, tänker ni. Nej, varför skulle de anförtro sig åt mig? Tja, för att jag också sitter där varje herrans förmiddag. För att det är det vuxna sällskap jag har under dagarna. För att jag gärna skulle höra hur de har det, mår, orkar, fixar det. Men här finns en osynlig mur, en gräns som man inte går över. Man diskuterar inte sina graviditeter med (halv)främmande män. Och å andra sidan har jag inte heller gått fram och frågat om de glada nyheterna. Man (sic!) diskuterar inte (halv)främmande kvinnors graviditeter med dem.

Och så blottas något annat också i samma veva. Jag må vara ett helt år hemma med Ellen, men här snackar vi karriärmorsor. Så när Ellen börjat skolan är det fullt möjligt att de sitter där på sandlådskanten fortfarande. Så nog behöver de stöd av varandra alla gånger.

HK Bleu provencale

HK Ruokatalo har kommit på att utlysa en dag om året till Kansallinen lenkkipäivä. Och på något sätt har en såhär helkommersiell "festdag" faktiskt slagit lite rot, dagen har nämligen firats sedan 1991.

Jag kan glatt erkänna att alla tidigare länkdagar passerat utan att jag gjort nånting alls åt saken, men i år tänkte jag nappa. Jag äter aldrig HK:s blåa länk, så jag tänkte väl att jag kan göra det en dag om året. Varför inte liksom?

Men eftersom jag ändå minns vad HK Bleu smakar, bestämde jag mig för att ge korven bästa möjliga sällskap. Resultatet blev HK Bleu Provencale, lite i enlighet med Coeur de Filet Provencale, som blivit speciellt restaurang Lehtovaaras varumärke.

Jag åt delikatessen ensam hemma *snyft*, och att ange mängderna i ungkarlsmått passar rätten alldeles perfekt. Sålunda:

½ HK Bleu, mer om du är hungrigare
2 msk Olivolja
timjan, gräslök

3-4 potatisar, av mjöligare slaget
Olja till stekning

½ burk tomatkross
1-2 vitlöksklyftor
Ca 1 dl riven parmesanost

Börja med potatisen. Skala den och skär i ca 3 mm skivor. Vänd skivorna i oljan och lägg i en rätt het stekpanna. Salta och peppra. Stek tills potatisen får en fin stekyta. Lägg över i en ugnsform och sätt i ugnen (175 grader)

Blanda ihop tomatkross, parmesan och pressad vitlök. Blandningen ska bli ganska fast av osten, annars rinner allt av korven i ugnen.

Finhacka timjan och gräslök och blanda den med oljan. Skär korven i två delar på längden. Pensla korvhalvorna med örtblandningen och stek dem snabbt i stekpanna.

Ta ut ugnsformen och öka värmen till 200 grader. lägg korven ovanpå potatisen. Bred tomatsåsen över korvarna. Stek i ugnen tills parmesanen smultit och hela paketet är rejält varmt, ca 20 minuter. Vid dethär laget borde också potatisen vara alldeles mjuk.Servera med ett inte alltför fint rödvin.

Hur det blev? Jotack, alldeles bra, men på något sätt skriker dehär tillbehören liksom efter bättre kött. På det sättet tror jag faktiskt att den klassiska emmental-ugnskorven är en bättre kombination. No frills, korv, ost och kalja. Men det tar vi nästa år.

En kort hyllning

Måste bara hylla killen: Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska institutet. Snubben har på ingen tid alls uppnått gurustatus blan de fåtaliga kommentatorerna inom det utrikespolitiska. Varför? För att han vågar säga. Hur många andra "officiella" kommentatorer skulle låta publicera en kolumn i HS, där man går i tvär polemik med statsledningen? Well, Charly did it (HS 18.8.). Han tycker Finland definitivt borde skicka styrkor till Darfur, och att regeringens motiveringar till att inte göra det inte håller granskning. Härligt fräsch läsning!

Marsch, Marsch!

UKK-institutet har uppdaterat sina rekommendationer för motionsmängder. Det tål att läsas, och det med handen på hjärtat.

Vad jag undrar är hur många som egentligen kommer upp till dehär målsättningarna. Och mer specifikt: hur många i 25-40-årsåldern gör det? Ur folkhälsosynvinkel är det ju i preventivt syfte man motionerar, för att förhindra framtida krämpor. Så bästa 25-40-åring:

- Vi börjar med det som institutet kallar för "reipasta arkiliikuntaa". Dvs. en rask promenad, ca 30 minuter, och det gärna dagligen.

- Så kommer själva konditionsidrotten, 3 x 20 minuter i veckan borde du motionera så att du blir svettig och anfådd.

Det trösterika här är att vardagsmotionen och konditionsidrotten ses som varandras alternativ. Dvs. tre gånger flås i veckan --> bil till jobbet. Eller promenera till jobbet --> kvällen framför TV:n. Skönt, va?

Men så kommer det nya. Förutom denna grundkondition och -uthållighet bör du också upprätthålla din muskelstyrka. Följaktligen rekommenderar institutet nu att man styrketränar två gånger i veckan. Det räcker inte med att hjärta och lungor fungerar, också den stödande muskulaturen måste vara i skick.

Det låter ju väldans, tänkte jag först. Men dithän har det gått. Råkade för några veckor sedan få syn på min framlidna farmors fotoalbum. Det var inte många fetton som syntes på åkrarna på 30-talet direkt. Karlarna var välbyggda, smärta och brunbrända. Ska jag vara ärlig så var det en fröjd för ögat. Nu engagerar inte höåkrarna så många längre, och UKK-institutets otacksamma uppgift blir att komma med rekommendationer av dethär slaget. Få se hur många som nappar.

Let's not push it

Som nu både hösten och mitt eget bloggande igen börjar komma igång, kan jag ju komma med en liten motionsrapport inför hösten. Efter moget övervägande blir det inget eCross för mig. Inte i år, kanske aldrig. Kanske det vid fyllda 30 kan vara okej att inse att löpning inte är för mig?

Jag menar visst, klart jag kunde börja löpträna lite nu för att vara i hyfsat skick 9.9. Klart jag skulle komma i mål, troligen inte ens sist. Men det känns inte ett dugg motiverande just nu.

Den främsta orsaken är att jag inte är skapt för att löpa. Eller rättare, mina knän är inte det. Och såväl träningen som själva loppet skulle med all säkerhet bli en smärtsam historia för dem. Inget fatalt, men nog för att det ska ta några veckor av stillasittande för att återhämta sig. Och det känns inte värt det.

Också tjusningen med massevenemang har lite börjat avta under året. Jag har liksom sett ett antal svettiga ryggar framför mig, och att de nu löper i stället för skidar eller cyklar gör inte så stor skillnad.

Kanske det är ett ålderstecken - att man mitt uppe i sin strävan att komma i bättre form också förmår se vad som helt enkelt inte är bra för kroppen. Jag vill ju gärna kunna cykla och skida ännu när jag är 70. Springa däremot behöver jag nog inte kunna.

Istället blir det ett avslutande, lite längre cykellopp 9.9. Efter det ska jag försöka följa något slags program med sikte på skidsäsongen - hur avlägsen den än känns.

Höstplaner

Vis av erfarenheter från vintern tänkte jag officiellt sparka igång höstsäsongen nästa vecka. I vintras blev det en hel massa som jag bara tänkte sätta igång med - och innan jag visste ordet av hade flere veckor gått och det var för sent att börja med vad man nu hade tänkt börja med.

Min tanke är alltså att få lite struktur på veckorna med Ellen. För hennes skull förstås, men också för min egen. Jag kan inte varje kväll försöka hitta på vad vi ska göra följande dag. Okej, det ger utrymme för spontana idéer, men mer än så ger det ågren, och det behöver jag inte.

Något märkvärdigt blir det inte fråga om. Vi ska gå till simhallen en gång i veckan, ett "öppet dagis" på fredagarna och så fortsätter vi med sångklubben på torsdagförmiddagarna. Så mycket mer vill jag egentligen inte pricka in, i synnerhet om Ellen dessutom ska vara ett par förmiddagar i parken. Och längre fram mot hösten får nog dottern igen se på världen från ryggsäcken - skidsäsongen ska banne mig bli mindre plågsam i år!

Nä

Där kom det äntligen ur barnamun: det magiska ordet "nä". Motsatsen har Ellen kunnat uttrycka länge, men "nä" har inte hörts förrän för kanske en vecka sedan. Jag läste nånstans att det på något sätt är ett rätt avgörande skede för barnets självbild, alltså att man inte kan förstå vem "jag" är förrän man kan säga nej. Ho vet, men nu är det sagt. Och sägs med odold förtjusning. Några gräl har det inte (ännu) varit frågan om, bara jo-nä-jo-nä-debatter, som slutar i att far bär den inte alls så motsträviga dottern dit vi är på väg. Hon bara tycker om att säga nä.

En massa annat säger hon också: blåbär, duktig, Mumin, docka... och så har hon börjat härma ord vi säger. Ofta är det bara vokalerna som träffar rätt, sedan övar hon några gånger och så fattar hon intresse för något annat i stället.

De tre semesterveckorna hos mormor och morfar respektive farmor och farfar blev ganska intensiva. Nu är vi tillbaka i vardagen, mamma är på jobb och vi är på tu man hand. Och det är faktiskt enormt skönt. Det finns rutiner, det finns rinnande vatten och jag får i stort sett bestämma agendan för dagen. Vädret är strålande och Ellen verkar också njuta av att vara tillbaka i stan - om inte annat så för stora, plana ytor som man kan springa på.

I lekparken har stamkunderna också återvänt, det var riktigt att se morsorna också - fortfarande känner jag ingen till namnet, men vi är liksom bekanta. Vi har lite funderat på att placera Ellen i park någon förmiddag i veckan, sådär i syfte att vänja sig inför dagis. Allt väl, men vad ska jag hitta på?