Dålig dag. Dålig vecka.

Så har man då i praktiken suttit inne en hel vecka. Den finaste, vackraste vårveckan har vi mest bara tittat på solen inifrån. Ellen snörvlar och hostar alltjämt. På måndag blir det läkare, om inte hostandet avtar.

Jag kan ju inte bli arg på henne. Hon förstår inte ens varför vi inte kan gå ut. Men jag tappar humöret med allt annat. Allt bara flyter segt vidare, timme efter timme, och allt roligt vi hade kunnat göra med Ellen blir nu ogjort. Det är enormt ledsamt.

Fan.

Sol ute, snor inne

Ibland vet man, redan då man slår upp ögonen, att dagen kommer att bli jobbig. Idag är en sån dag.

Ellen är rejält snorig för andra dagen i sträck. Snoret rinner, hon hatar att bli snuten och torkad runt näsan. Hon hostar och blir sen grinig för att det helt tydligt gör ont att hosta. Hostmedicinen sväljer hon tack och lov snällt.

Men det tråkigaste är ju att se hur ens vanligtvis alldeles sprutglada unge förvandlas till en såndär grinig sak - en såndär som andra har... Hon gör precis allt som hon vet att hon inte får göra, och när man hejdar henne blir det skrik. Hon klämmer sig in på ställen som hon inte kommer ut ur - åtminstone inte smärtfritt, och så blir det skrik. Hon snavar på alla mattkanter, törnar mot alla bordskanter och får fingrarna mellan alla lådor. Känns det som i alla fall. Däremellan orkar hon nog vara glad, men så tar det tvärt slut igen.

Och det värsta är ju att det är precis såna här dagar som både far och dotter skulle behöva sällskap och uppiggning av något slag. Men det går inte. Barnet är ju sjukt. En tur till stan är för mycket. Och under den korta promenad vi gjorde i morse kändes det som om en neutronbomb hade detonerat i Munksnäs. Inte en levande själ.

Så, om nån vill komma till Munksnäs och lysa upp vår tillvaro, så är det fritt fram. Jag bjuder på kaffe.

Dörren står öppen!

Idag står balkongsdörren öppen (söderut) för första gången i år. Det är lycka.

Lycka är också en sprillans ny landsvägscykel, som jag äntligen fick premiärköra igår. Vad kan jag säga? Den är precis så fin som den ser ut. Men det finns en fälla: att man börjar med racerväxlar och -hastigheter. Och notan kommer som ett brev på posten i form av sjuka knän. Så nu några varningens franska streck till alla som våren till ära igen börja löpa eller cykla med någon mer eller mindre utopistisk målsättning:

- Börja försiktigt. Korta och långsamma länkar. Cyklister, se till att hålla tillräckligt hög kadens, dvs. tillräckligt låga växlar. Hastigheten kommer senare.

- Värm upp ordentligt. Tänj lite, jogga, cykla med småsmå växlar i en kvart före den egentliga länken.

- Tänj ordentligt efteråt. Inte genast efter länken, utan ett par timmar senare, när kroppen repat sig efter den egentliga ansträngningen.

- Drick mycket. Före, under och efter.

I rena ivern syndade jag mot alla punkter utom tänjningen igår, och det känns. Nu är det Burana och mera tänjning som gäller.

Ellen har haft lite svårt att anpassa sig till sommartid. Dessutom är hon rosslig och snorig. Mest är hon glad, men små motgångar blir liksom större, och hon orkar inte ens riktigt gå ute. Stackars barn.

Enkvällsgrejer

Endera kvällstidningen skrev igår om tjejer i Sverige, som i allt större utsträckning ägnar sig åt enkvällsligg. Enkelt och kallt: ragga, ligga, lämna. Det som överraskade mig - positivt - var att tidningen valde att vinkla det som en jämställdhetsfråga.

För det är ju precis vad det är frågan om: att kvinnor och tjejer i ett jämlikt land tar för sig, tar plats och knullar runt precis så mycket de vill. De som inte vill, vill inte, men ingen tjej ska behöva lägga band på sina lustar bara för att hon är tjej. I enkäten, som artikeln baserade sig på, angav de flesta en enkel orsak till enkvällsligg: lust.

I Finland ligger vi några steg efter. Här skulle fler ögonbryn höjas, det skulle talas om sedernas förfall och medelålders män skulle tycka det är skamlöst hur kvinnor idag kan bete sig så - inte undra på att våldtäkterna också ökar! (Hört IRL i Slaget efter tolv, vi låter upphovsmannen bli onämnd här.) Men vad tjejerna gör är ju bara vad killarna gjort hur länge och hur mycket som helst. Och visst har det alltid funnits tjejer som ligger med många - skillnaden är väl att man nu börjar se också henne som ett subjekt. Som Stella McCartney sa: About fucking time.

Avigsidan är ju förstås ett emotionellt allt krassare klimat. Folk blir sårade, ledsna, känslokalla. Inte heller kommer samhället nånsin att helt nonchalera ett mycket aktivt sexliv, bockar och slampor kommer att stämplas även framledes. Men misstaget som ofta görs i den offentliga diskussionen är just att skylla på kvinnorna - ni vet, "nu när också kvinnorna..." Det är var mans och kvinnas rätt, och var man och kvinna får stå sitt kast. Amen såhär inför lördagskvällen.

Ellens första cykeltur

Så var det då dags igen att introducera Ellen till en ny dimension av livet, nämligen cykling. Eller, som det blir för Ellens del en tid framöver, sittande i en cykelvagn.

Först lite om själva vagnen. Jag måste springa ner och ta bilder på den, för så helgalen ser den bara ut. Vagnen är granngul, är formad som en rymdskyttel och är ungefär lika stor också. Den har plats för två barn, men efter dagens premiär förstår jag inte vem som går med på ett sånt lass. Hur som helst, rent tekniskt fungerade vagnen utmärkt - förutom att den tydligen fick punktering nånstans på vägen. Ett annat tekniskt minus är att det är så gott som omöjligt att höra barnet skrika när man susar fram i trafik och kupan är pådragen, så man får kolla bakom sig rätt ofta.

Ellen klarade åkturen galant. Vi åkte till Alberga, gick till butiken och cyklade tillbaka. På vägen dit somnade hon efter att den första chocken hade avtagit, och då vi skulle stiga på igen efter butiksbesöket protesterade hon inte alls, tvärtom. Då vi kom hem var hon ganska omtumlad, men inte ett dugg sur. Vagnen fick alltså tydligen godkänt.

Annat var det med lille far. Sammanlagt väger nämligen Ellen och vagnen kanske 20 kilo, och det är rätt mycket extra att släpa på. På plan mark går det fint, men små uppförsbackar blir plötsligt en hel del större. Och det tjänar ingenting till att växla ner - man trampar snabbare, men vikten på och bakom cykeln minskar ju inte på något sätt. Vet inte när 16 km skulle ha kännats sådär tunga att cykla, men trösten är ju att det blir bättre hela tiden och att man får lår som tallstockar i sommar.

Lotte är hemma på läkarens order. Veckan har blivit ett slags återhämtningsvecka för hela familjen, och det behövs nog. Med eller utan snor i huvudet.

Mat för män

Blurp. Magen putar sådär smått efter gårdagen. Jag brukar nämligen bjuda ett antal mer eller mindre likasinnade killar till mig några gånger om året. Ursprungligen - för tre-fyra år sedan när vi började - var det väl meningen att det hela skulle cirkulera, så att var och en i tur och ordning skulle stå för matlagningen. Nå, så blev det inte, utan sällskapet har liksom stannat för samma kock. Och jag tycker det är hur roligt som helst, så det är bara lugnt. Alla betalar för sig, och ingen har nånsin gått varken fattig, hungrig eller törstig från någon av dehär middagarna.

Denhär gången bestämde jag mig för att testa vorschmack. För den som aldrig hört om hela rätten följer här en kort resumé. Vorschmack är ett slags gryta eller egentligen låda, vars huvudsakliga ingredienser är malet lammkött, malet nötkött, och sill. Ytterligare smak får rätten av rödlök, vitlök och ansjovis. Låter det hemskt? Ja, det är ganska många starka smaker, så det gäller att badda ihop dem. Min vorschmack stod i ugnen i fem timmar, på restaurang Savoy som är den förnämligaste upprätthållaren av vorschmack-traditionerna lär den stå i ett par dygn.

Vorschmacken avnjöts med creme fraiche, kryddgurka, rödbeta, rödlök och vodka. Sedan var alla ganska mätta. Och då återstod en inte-alldeles-lätt huvudrätt och efterrätt.

Huvudrätten fick bli enkel - ett urval stekta korvar och mos. Eller som det hette på Yles socialhus: makkarakimara. Vår kimara var lite lyxigare, originalet bestod av bratwurst, svartkorv och HK Bleu.

Medan herrarna vräkte i sig korvar stod efterrätten, i ugnen. En maffig kladdkaka, som vi fick ner bara tack vare konjaken, som makade plats i magen.

Idag har jag mest diskat. Och promenerat med Ellen. Idag kom vi 400 meter framåt på trekvart. Inte så långt, men ska vi säga att näromgivningen blev noggrant utforskad. :)

Dagen efter V-dagen

En stor lättnadens suck. Nu är valet över. För min egen del betyder en emotsedd återgång till det normala. Hela familjen har levt i något av ett undantagstillstånd de senaste månaderna, och det ska bli riktigt skönt att återgå till dagordningen. Inte för att undantagstillståndet bara haft med valet att göra, men i alla fall.

När alla ballonger är blåsta, alla broschyrer utdelade och alla kaffetermosar slutpumpade - vad blir kvar? Jo, en riksdag, som i stora drag liknar den förra. Det är alltjämt ohyggligt svårt för nya ansikten att komma in i riksdagen. Och inte bara för nya, det är svårt också för ganska etablerade namn. I Finland röstar vi stelbent, och det betyder i all enkelhet att den kandidat som vill bli invald måste vara så in i vassen innött, ja inetsad i folks medvetande. Som Juha Mieto. Vilken "vanlig" kandidat kan mäta sig med hans renommé? Men så kan det förstås också gå som för Riitta Väisänen - innött, men uppenbarligen också utnött.

Det tar alltså bra länge att etablera sig som politiker i dethär landet. Under en tre månaders kampanj fixar man inte så mycket, då ska man redan vara etablerad. Det i sin tur medför att de flesta som blir invalda inte är särskilt unga. Jag vill alltså lyfta på hatten för alla unga som ställt upp mot de flesta odds, och förstås hylla de få unga som efter mycket gediget arbete lyckats bli invalda, och det bara genom att göra politik. Det är värt att hyllas alla gånger.

En vädjan i vårtider

Dethär kanske egentligen borde bli en insändare också. Jag vill ju trots allt tro att Husis har flere läsare än min blogg.

Våren är här, och innan man vet ordet av har hundratals cyklar dammats av, oljats och tagits ut i trafiken igen. Ingen är lyckligare än jag. Ju färre bilar i vår dammiga huvudstad, desto bättre. Men samtidigt med vårens och cyklarnas årliga intåg aktualiseras ett årligt trafikbekymmer.

Jag har själv alltid haft svårt att förstå dem som cyklar på trottoarerna istället för att använda cykelbanor eller körbanan för bilar där cykelbanor inte finns. Jag har tyckt att det är korkat närmast ur något slags trafikpolitisk synvinkel: om vi cyklister prompt - och mot trafikreglerna - kör på trottoarerna, då kan vi väl inte vänta oss en mer cykelvänlig stadsplanering eller ett vänligare bemötande av våra medtrafikanter?

Så har jag alltså tänkt hittills. Men i år är jag uppriktigt bekymrad, ibland livrädd. Min lilla dotter har nämligen börjat gå, och det finns få saker hon tycker är så roliga som att promenera ute, nu när man inte halkar omkring jämt. Och en ettåring går rätt vingligt. Det gungar och svajar, och man kan aldrig ana när hon bestämmer sig för att byta riktning. Men på trottoaren kan hon vingla omkring utan fara, för alla andra fotgängare ser ju henne, och kan väja för den svajande lilla saken i brun overall. Ifall det bara skulle röra sig fotgängare på trottoarerna. Tyvärr är inte fallet så.

Jag har bara råkat ut för det ett par gånger under våren hittills, men det räcker mer än nog. En cykel kommer plötsligt svepande förbi längs trottoaren, och cyklisten får göra en snabb gir för att inte köra på barnet. Cyklisten blir skraj, men uppenbarligen inte så skraj att han skulle stanna, än mindre använda någon av de två cykelbanor som går längs Munksnäs allén, där vi bor.

Vi har en nonchalant trafikkultur, det är ingen tvekan om saken. Och jag vägrar låta mitt barn bli ett varnande exempel för att åda bot på den rådande nonchalansen. Bered er alltså på en ilsken pappa med barn ifall ni cyklar på trottoarerna i Munksnäs. Och alla ni övriga: håll er nu en gång för alla på rätt körbana.

Cykelfeber och en lycklig unge

I morse hade vi kurabyxapremiär. Ellen förstår nog inte riktigt vad de ska vara bra till, men hon gillar dem. Och hon blir aldrig trött på att bara gå omkring ute. Det är en härlig syn. Men så idag gick vi utanför ett dagis, och Ellen skulle ha gått över, under eller genom staketet bara för att få vara med de andra barnen. Hon har på kort tid blivit enormt social och intresserad av andra. Tyvärr är inte alla andra ungar lika sociala och intresserade av Ellen, vilket gör den sistnämnda mycket förvirrad. Nå, idag hade vi lilla Sofi på besök, och hon var minsann social. Medan fädren satt i köket och drack kaffe, vände damerna upp och ner på det mesta som går att vända upp och ner på. Och var sprudlande glada. Efter besöket var Ellen nära att somna stående, men glad var hon alltjämt.

Idag kom så cykelkläderna från Tyskland - ett par cykelbyxor, en jacka, två skjortor, ett par handskar och en pump med tryckmätare. Och allra senast nu börjar det klia rejält i cykelbenen. Säsongstart blir det nästa vecka, men jag ska redan nu passa på och redogöra för vårens och sommarens cykelprojekt - bara för att höja febern lite ytterligare.

* Cykelkällaren. Vi har en i vårt hus, och den är smällfull. Mest av cyklar, men i allt högre grad också av barnvagnar. Och jag lovar, under det dryga år vi bott här har jag kanske sett fem av dem i bruk. Dags alltså att kontakta disponenten och få igång ett ordentligt röjningstalko.

* Min gamla landsvägscykel får en intressant pensionärstillvaro. Min plan är nämligen att konvertera den till en modefluga. Denhär modeflugan - inom cykelvärlden då - heter fixed-gear. Tanken är att gallra bort precis allt överflödigt från cykeln - flaskhållare, växlar, bromsar (fast jag tänker lämna en kvar), rubbet. Kvar blir så att säga urtypen av en cykel, bara en ram, en sadel, en styrstång, en kedja och två klingor, en fram, en bak. Dehär s.k. fixarna är otroligt vackra i all sin enkelhet, och erbjuder dessutom bra med obarmhärtig träning. Cykeln har alltså bara en växel, och den måste ju av nöden bli rätt tung. Dessutom har den inget frihjul, dvs. det är hela tiden drag i kedjan och man måste trampa ständigt. Knäppt? Antagligen, men man måste ju pröva.

Min Vätterncykel står och väntar hos föräldrarna i Kyrkslätt. Var och kollade den igår och *ÅCH!!!!* vilket himmelrike det kommer att bli att cykla med den. Första turen blir söndag 25.3., och jag ska försöka leverera bilder - så mycket ser jag fram emot det. Och vackert så, vi lär ju tillbringa ett antal timmar tillsammans, cykeln och jag.

Mitt vårmode: kurabyxor

Det är vår, bästa vänner. Det är bara att öppna famnen och ta emot nu, för någon takatalvi blir det inte. Däremot kommer ju våren med en hel drös nya utmaningar ur föräldraperspektiv.

Ellen blir hela tiden stadigare på benen, och nu när snön börjar smälta har jag börjat låta henne gå omkring också ute. Och hon älskar det. Fick hon välja, skulle hon gå tills hon till sist bara somnade stående. Det är otroligt roligt att följa med hur hon småningom blir bättre på att hålla balansen, klara små uppförs- och nedförsbackar, stiga upp och stå efter att ha trillat... För trillar, det gör hon fortfarande ganska flitigt. Men hon störs inte av det. Det är bara att kravla sig upp igen. Eller låta pappa lyfta.

Inte heller störs hon av lort eller lera. Jag för min del funderar om jag borde förstärka hennes - i och för sig tåliga - overall med ett lager kurabyxor och -vantar. (Ni eventuella svenskar som läser detta: jag talar alltså om galonbyxor. Fortsätt läsa.) Kanske jag tänker fel, men jag vill inte ändå låta en tyghalare ta så mycket stryk som den uppenbarligen kommer att ta under våren.

Det är som sagt härligt med Ellen just nu - hon har dessutom lärt sig pussa ordentligt nu, så vi har ett ständigt pusskalas här. Avigsidan är att mina dagliga motionsturer med barnet inom kort kommer att bli rätt korta, då hon snart helt kommer att vägra sitta i vagn. Nå, det kanske tar en tid ännu.

Patte reflekterade över bajs-snacket, och jag tänkte faktiskt lite i samma banor: varför är det så helförbjudet att snacka om, säg nu, bajs och bajsande? Det upptar en rätt så stor del av en hemmaförälders energi och dessutom är det en rätt viktig kroppsfunktion för det lilla barnet. Det ligger alltså i allas intresse att bajsandet fungerar. Och gör det inte det, blir föräldern orolig, och precis som med allt man blir orolig över vill man diskutera sin oro med nån.

Det är alltså inte fel att snacka om bajs. Men det är fel om man som förälder blir oförmögen att snacka om nånting alls som inte har med barn att göra. Då har man avstått från (nästan) allt man var innan barnet föddes, gömt det, förträngt det, förnekat det, och hur skoj är det för ens omgivning? De trodde som trott de känt dig, men plötsligt bara känner mamma-dig? Ja, för det är mest mammor det trots allt gäller. Och det är också bland kvinnor som de mest ilskna inte-snacka-om-bajs -människorna finns - av ren och skär rädsla att gå i samma fälla som deras väninnor.

Helgen hägrar

Efter gårdagens Sissi-cocktailparty var jag redan i helgstämning. Och snart börjar den! För första gången på evigheter ska vi gå ut på tu man hand med min hustru - ja, vi blir alltså inte ensamma, men vi är båda ute och på samma ställe. På söndag är vi troligen båda bakfulla och inte alldeles utvilade, men det tar vi sen.

I övrigt har inte dagen bjudit på någon större dramatik, men av någon anledning började jag fundera i tyska banor. Jag satt och åt lunch, medan Ellen knatade omkring i lägenheten. Plötsligt insåg jag att det hade varit helt tyst i ett par-tre minuter. Mycket riktigt var det fanstyg å färde - barnet hade rivit ut samtliga blöjor ut paketet, och såg rätt nöjd ut med vad hon åstadkommit. "Man känner sina pappenheimare", tänkte jag.

Pappenheimare. Vill man alldeles garanterat låta som ett fornminne, är det bra att ta till tyska uttryck i tid och otid. Det är ett minne från tiden före krigen, då tyska lästes i skolorna mycket mer än engelska och då hela Finland var mer tysksinnat än idag. Tykland och tyskan hade också en ställning t.ex. inom vetenskapen, som sedermera försvagats märkbart.

Hur som helst, Pappenheimare är ursprungligen kyrassiärer i Pappenheims regemente (enl. Wikipedia), och uttrycket "Daran erkenn' ich meine Pappenheimer" härrör sig från Schillers "Wallensteins Tod". Schiller och Goethe verkar f.ö. ha bidragit med flest talesätt i det tyska språket, ja så gott som alla verkar det närmast som. Den som nu (av någon bisarr anledning) blev nyfiken kan bekanta sig med denhär listan. Bra att ha om man vill imponera på mor- eller farföräldrar.

Jetzt bin ich müde, und heute feiern wir mit Käse. Tschüss!

Epilog

I skrivande stund är det torsdag. Jag kan fortfarande inte tycka att själva loppet var roligt, och det är nog många med mig. Vasaloppsledningen skyller på vädrets makter, och visst är det till stor del dem man kan skylla på. Men sant är också att vasaloppsveckan med sina olika lopp som föregår själva Vasaloppet, tär väldigt mycket på underlaget. Det finns bara så mycket snö, och det kan bara köras så många gånger utan att bli dåligt. Då blir ett blidväder katastrof, och det kanske inte skulle behöva gå så illa.

Så ska man inte heller enbart skylla på föret. Jag hade skidat lite för lite för att klara av det snyggt. 500 kilometer är nog vad som krävs i benen - nu var det 300, och det bar inte riktigt ända fram. Jag menar, ett Vasalopp får ju gärna vara roligt också.

Men nöjd måste jag ju vara. Jag har stakat i mål i två långlopp i vinter, och är - vad jag kan förstå - i bättre form igen. Och ni kan ge er fan på att det blir Vasalopp nästa år också.

Avslutningsvis två tips till den som tänker delta:

- Träna parstakning, och börja redan på sommaren. Länge och sakta, men stakning likväl. Rullskidor, paddling, rodd eller speciella manicker avsedda för stakträning - anything goes.

- Gör dig beredd också på backar. För de finns. En vanlig fråga är "Men är inte Vasaloppet mest bara slätt och neråt?" Jo, mest. Men det betyder inte att banan på något sätt skulle vara fri från uppförsbackar. Det märker man speciellt bra om man inte har fäste.

C'est la vie. Denhär veckan idkar jag inte tyngre motion än promenader på Fölisön, låter armar, rygg och handleder återhämta sig, följer med vårens intåg och väntar på att riksdagsvalet ska vara överstökat. Inte alls tokigt det heller.

Vasaloppet, episod 4

Det är fortfarande hopplöst jobbigt att stava e-p-i-s-o-d rätt på tangentbordet. Dags att börja avrunda.

Har ni nån gång skidat i ett skidspår, som ibland är isigt, ibland sörjigt och ojämnt hela tiden? Har ni nån gång varit med om skidspår, där avståndet mellan skidorna en stund kan vara 10 cm, för att sedan plötsligt ligga på 50 cm?

Försök föreställa er dessa omständigheter. Gör sedan en liten multiplikationsövning i huvudet, och tänk er 14 000 skidare som försöker ta sig fram i dessa skidspår - och tänk er hur spåret sedan ser ut.

Ni anar rätt. Det är fruktansvärt.

Inget fäste att tala om. Jo, lite tack vare burken jag köpte på morgonen, men bara lite. Glidet var inte så mycket att skryta med heller. Och det enda sättet att alls ta sig fram på var att staka. Staka, staka, staka, staka. Nittio kilometer. Det var jag nog inte alldeles beredd på. Efter starten - där spåret nu alltid är mer eller mindre obefintligt - närde jag förhoppningar om att det kanske skulle bli bättre längre fram. Så jag tog i ganska ordentligt för att snabbt komma till de förväntade bättre spåren. De bara aldrig kom.

Så redan halvvägs hade jag tagit ut mig rejält. Hade jag varit med första gången, hade jag säkert avbrutit där (det var f.ö. rekordmånga, omkring 3000, som gjorde det). Men på något sätt lyckades jag vid varje pausställe tvinga i mig sportdryck, buljong, blåbärssoppa, bulle och vatten att jag kände mig okej för ännu en etapp.

Värst var slutet. Huvudet sade visserligen: "Nu är det bara 18 km kvar, du klarar 18 km vilken dag som helst", men kroppen protesterade. Det var en utmattning och en rent fysisk uppgivenhet som inte går att beskriva med ord. Jag var fullständigt, totalt slut; ryggen värkte, armarna värkte alldeles fruktansvärt, nacken, axlarna likaså. Knäna värkte, benen och fötterna. Endast ljumskarna värkte inte - jag hade ju inte använt dem nämnvärt tack vare allt stakande - men strax intill ljumskarna kände jag av otäcka begynnande skavsår.

Det var rent och skärt vansinne att ta sig i mål. Och likväl var det dit jag tog mig. På åtta och en halv timme, rejält långsammare än jag hade tänkt, men i mål i alla fall. Jag hade inte orkat skida en meter till, men ändå gick det underligt lätt att promenera ut ur målområdet, ombord på en buss till en skola, via duschen, matsalen och tillbaka till Mora igen. Men bra kändes nog inte förrän jag hade suttit ett par timmar på vår "egen" buss och inväntat de återstående med en pilsner i handen. Det visade sig ju att alla andra hade haft det precis lika förjävligt, och så fort man fick lite utlopp för sina egna våndor, kändes det bättre.

Vasaloppet, episod 3

Det är när man blir väckt halv fyra på natten för att ta sig till vasaloppsstarten som man börjar tvivla på sitt förnuft. Natten innan hade blivit kort, och jag visste att också följande natt skulle bli det. Likväl var det inte på något sätt svårt att kravla upp från skolgolvet. Men lite knäppt kändes det ju.

Efter ett stadigt morgonmål lastades alla skidor och kassar in bilen, och så bar det av. Det snackades en del i bussen, men det inte heller att ta miste på en viss spänd förväntan. Halvvägs till starten började det snöa. Perfect. Nu väntade alltså nysnö och dessutom spår, som inte frusit till under natten. Det hela började verka risigt, men inte kunde man gärna vända tillbaka nu.

Framme vid starten var det full trängsel, fast vi var där i god tid. Det är där, redan före start, som man första gången får en uppfattning om hur dedär kycklingarna på väg till slakteriet måste känna sig. Där står man inträngd med tusentals andra utanför startfältet och väntar på att bli insläppt i rätt fålla. Folk är förvirrade, spända, stressade och sådana som kilar in i en kö kan räkna med glåpord och mer än tydliga tillrättavisningar. Svenskarna är världsmästare i köande.

Jag ställde mina skidor i fållan och gick ut igen. Bestämde mig för att besöka det stora varuhustältet, som naturligtvis hade öppet. Jag saknade en riktigt mjuk burkvalla, next-to-klister, så jag gick och köpte en burk. Det visade sig vara ett mycket klokt köp. När jag kom tillbaka till startfållan och satte på skidorna kände jag inget fäste alls.

Friskis och Svettis piggade upp morgonen genom att dra uppvärmningsgymnastik. Om man inte kände sig korkad innan, så senast då man står där och lyfter på knäna i takt med "We are all the winners" - OCH BLIR RÖRD AV DET - senast då är nånting seriöst fel. Men jag kunde inte rå för det. Sen gick startskottet.

Vasaloppet, episod 2

Natten mellan lördag och söndag övernattade vi i en skola i Malung, en ort som är känd för tre saker: Vasaloppet, Sälen och skinn. Det finns inte lika många skinnaffärer och -fabriker nånstans i Sverige, och knappt nån annanstans i världen heller.

En del av oss åkte iväg till starten i Sälen för att insupa stämningen, en del för att få ett bättre startled. Systemet kallas för seedning, och går ut på att om man skidat ett eller flere långlopp före Vasaloppet, så kan man komma framåt i startled på basis av resultaten. I Vasaloppet finns 10 startled, och att ligga längst bak i tionde led är bara inte skoj. Alltså försöker många seeda upp sig. Själv hamnade jag i åttonde ledet på basis av Marcialonga-tiden, vilket gjorde mig lite besviken, men bara lite. Vad som helst som inte är tionde.

Redan dagen före start är en stor del av Vasaloppsmaskineriet i full gång. Själva Vasaloppet är ju det sista loppet på den s.k. vasaloppsveckan, under veckan ordnas Skejtvasan, Stafettvasan, Tjejvasan, Halvvasan, Kortvasan och Öppet Spår. Sammanlagt deltar över 40 000 personer, och för att det hela ska fungera krävs en armé av funktionärer också. Det är en bragd att få allt att fungera så väl som det fungerar, inte minst med tanke på att funktionärerna till stor del har att göra med nervösa, yra, vilsna och sedermera mycket trötta "klienter". Hatten av alla gånger.

Under eftermiddagen och framåt kvällen började ändå orosmolnen hopa sig så smått i Malung. Meteorologen hade lovar minusgrader för söndag, men det fanns väldigt lite som tydde på det. Och mycket riktigt: lördag kväll hade prognosen justerats, och minuset hade bytts ut till ett plus. Illa.

En genomsnittlig skidåkare klarar sin vallning fint, så länge kvicksilvret ligger under noll. Om vädret stadigt ligger ett par grader ovan nollstrecket är det också någorlunda - då vallar man med klister. Men det knepigaste är då temperaturen under dagen kliver från några minusgrader till några plusgrader. Man kan inte lita på burkvallan, eftersom det blir för varmt. Vallar man med klister, är det för kallt på morgonen och man har skidbottnarna fulla av snö och is. Det är bara att hålla andan och se vad det blir. Vilket var vad vi fick nöja oss med i väntan på söndagen. I övrigt var det mat, dryck, mat, dryck och en stilla förhoppning att äntligen bli kvitt detdär eviga ätandet som präglade kvällen.

Vasaloppet, Episod 1

Bäst att skildra också detta lopp i episoder (varför är det så svårt att skriva episoder på datorn?), någotsånär kronologiskt och varvat med tankar och reflektioner kring skidsportens och livets inre väsen.

Min andra vasaloppsresa inleddes alltså i fredags i Åbo hamn. Resan skilde sig från italienresan genom att jag denna gång inte behövde ansvara för allting själv. Tvärtom var hela resan arrangerad från början till slut av en gammal vasalopps- och skidentusiast från Dalsbruk. Jag var alltså i goda händer. Förutom arrangören själv var bussen full av folk, mest från Kimitoöns olika delar, men också Pargas, Västnyland och så jag då från hufvudstaden.

Tja, vi åkte över med nattfärjan, hoppade i bussen och åkte upp till Dalarna på lördag. Egentligen väldigt lite att orda om. Men ett par ord om själva sällskapet vill jag säga här. Jag har aldrig i hela mitt liv sett maken till entusiasm för skidåkning. Den s.k. kärnan i denhär gruppen, de som åker år efter år, de lever för och av skidåkning, känns det som. Några är gamla tävlingsåkare, andra mindre seriösa, men engagemanget går aldrig att ta miste på. För dem finns inget som är som skidåkning, och inom skidåkning finns det inget som är som Vasaloppet. Och så packar man all denhär hänförelsen, entusiasmen och glädjen i en och samma buss - då kan inte resan bli annat än lyckad. Även om själva loppet kanske inte blir det.

Att Virpi Kuitunen vann tremilen i Sapporo på lördag morgon bara höjde stämningen ytterligare. Morgontröttheten var som bortflugen och snabbt var snacket igång: väder, kläder, vallning, tidigare lopp, dopning, skidor, stavar, skavsår, kramper, tidigare lopp, föret, spåret, trängseln, skador, tidigare lopp... en icke-skidintresserad hade blivit galen långa vägar före dalahästen. Själv var jag oerhört glad att återse dethär gänget med många bekanta från två år tillbaka, och mina tvivel om att alls komma i mål började sakta tunnas ut.

Still alive. Det får räcka.

Jaha, govänner. Också om själva resan till och från Vasaloppet inte var lika strapatsrik som den till Italien, så finns det väldigt mycket att skriva om. Men jag måste lite försöka strukturera tankarna ännu, det är så mycket.

Hursomhelst, jag slutförde Vasaloppet i söndags under fruktansvärda förhållanden och med alltför lite träning bakom mig. Sluttiden blev 8:30, och det får jag så lov att vara nöjd med. Och sakta, sakta börjar det kännas som att man varit med om nånting riktigt roligt, fast det mesta roliga nog var fjärran i söndags.

Som sagt, jag ska lite fundera och återkommer i eftermiddag. Då skakar kanske armarna redan lite mindre. ;)

Lite resfeber...

Ellen verkar vara inne i någotslags pappa-får-inte-vara-längre-borta-än-två-meter -fas. Hon är ständigt kramsjuk och glad och god - så länge man ser till att finnas i närheten. Går man t.ex. efter mat, då man äter lunch ute, är det kört. Responsen är omedelbar och obarmhärtig.

Och så dethär sovandet igen. Jag trodde hon skulle somna om hemma efter bara tio minuters sömn på bussen. Tror ni det gick så? Icke. Normalt hade jag ju kunnat gå ute med henne i ett par timmar, men nu hade jag faktiskt saker jag behövde få gjorda före avresan. Och nu ligger/sitter hon där, i och för sig rätt lugn, men vill inte somna. Det kan bli en tung kväll för barnvakten, som kommer klockan fem. Alternativt en ganska kort kväll.

Magen verkar ha vant sig så smått vid uppladdningen, ätandet känns inte lika motigt längre. Vågen visar häpnadsväckande siffror, vilket väl tyder på att något hålls inne också.

Synd att jag saknar laptop. Nu ser det ut som om vasaloppsrapporten kommer som senast, med några dagars dröjsmål. Adios, om inte jag hittar en dator på vägen!

Urk

Uppladdning var ordet. Hoppas inte uppladdning utmynnar i utbrott.

Idén med kolhydratuppladdning är enkel: man ska äta så mycket man orkar, och så äter man lite till. Det mesta kommer ju ut, en del går förstås åt (man ska undvika alltför mycket aktivitet), men en del energi lagras i form av glykogen och annat i kroppen. Om man alltså äter tillräckligt, vilket är fruktansvärt mycket.

Så från och med idag och fram till lördag försöker jag alltså få i mig ca 3500 kalorier per dag. Eller ca 600 gram rena kolhydrater, lite under 10 gram per kroppsviktskilo, vilket i sin tur är ungefär så mycket som kroppen kan ta upp ens i teorin.

Dethär låter förstås helt vrickat. Vad håller han på med - det är ju inte som att han ska stå i första startledet? Nej, men det finns all orsak att tanka ordentligt i alla fall. Jag resonerar som så att de 90 kilometrarna är lika många och långa för amatörer som för proffs. Amatörerna är inte i lika god form som proffsen, de skidar sämre och långsammare, och det är relativt sett mödosammare. Alltså måste amatörerna åtminstone se till att ha energiförrådena fyllda. Det sannolikaste skälet till avbrott är nog att man helt enkelt inte orkar en meter till, att förrådena, all kraft man har i kroppen bara helt enkelt sinar. Och det är det man vill förhindra genom att ladda upp.

Men lite tungt är det alltså. Nu ska jag packa, sedan äta kvällsmål.