Ofelbarhet

Det blir alltid lite tokroligt när påven uttalar sig i mer eller mindre politiska frågor. Som t.ex. nu senast - påven Benedictus (på svenska Bengt) XVI stöder ett turkiskt EU-medlemskap.

För troende katoliker ställer dethär till med problem. Rent teologiskt är ju påven Guds sändebud på jorden, och hans ord är Guds ord. Då påven alltså uttrycker sitt stöd för ett turkiskt EU-medlemskap, uttrycker han sin förmans (Guds) vilja och önskan. Eftersom påven stöder det, borde inte troende katoliker rimligen ifrågasätta ett turkiskt medlemskap. Något som måste göra t.ex. tyska kristdemokrater svårt förvirrade.

Frågan är förstås ifall påven vetat om dethär all along, och nu bara levererar besked från högre ort, då medlemskapsförhandlingarna dödliga emellan verkar ha havererat kapitalt. Hur sekulär den turkiska regeringen än är, så måste den väl kunna uppskatta sådan draghjälp.

Inte för att jag vill jaga...

...men nog slogs jag av tanken igår. Efter en tung helg, inkluderandes både jobb och en massa mer eller mindre lyckat festande, blev vi bjudna på harstuvning igår kväll. Och vilken succé. Jag hade kunnat äta hela pannan ensam, men det fick jag inte. Och problemet med hare, liksom så gott som allt vilt, är ju att man nästan ska jaga själv - eller ha nära bekanta som gör det - för att komma åt det. Det man hittar i frysdisken är ändå... ja, fryst. Och dyrt.

Värden för söndagsmiddagen har en granne som skämmer bort honom med äppelpajer och en massa annat gott. Helt kravlöst. Varför har jag inte såna grannar?

Efter veckoslutsjobb följer morgontur på måndag i sedvanlig ordning. För att man nu garanterat ska känna sig som en roadkill.

Glögg och himmelsk fisk

Har inte riktigt hunnit skriva - har varit upptagen med att inventera lekplatserna i Munksnäs, babysimma och annat viktigt. Förra helgen var hursomhelst kalasbra. Vi hade mina föräldrar, syskon och några kusiner hos oss för en årlig träffas-en-gång-om-året-före-jul-träff. Och jag tror det var roligt. Ja, alltså alla såg ut att trivas, men med tre barn under två år blir det lite mer än småstökigt. Men maten var god - så mycket måste jag skryta med mig själv. Följaktligen publiceras menyn här - ett par med recept också.

Glögg - kanske världens bästa

- 1 dl brännvin (pröva vanilj-koskenkorva!)
- 20 nejlikor
- 5 kanelstänger
- 1 tsk kardemumma
- 1 pomeransskal (eller 2 tsk malet)
- 1 bit ingefära

Blanda ingredienserna och låt dem stå i ett dygn. Sila genom tesil. Blanda i 2 dl socker och 1 flaska rödvin. Voilà.

Förrätt

Morotssoppa med pepparrots-smetana
Sherry

Huvudrätt

Lax med rucola och parmesanfyllning

Enkelt som fan. Skär Laxfilén i ca 5 cm breda bitar och skär ett snitt i filén. Gör en fyllning av rucola, parmesan, olivolja, citronsaft och pressad vitlök - sådär att det blir en lagom mössö av det. Fyll snitten i filéerna med röran. Salta o peppara. Stek i 225 graders ugn i 20-25 minuter.

Vin: La Consulta Chardonnay

Efterrätt

Pannacotta med hallonsås
Marsalavin

Åch. Åchåchåch.

Ja. Matro var det enda man kunde önska sig. Apropå matro var vi ute på krog på tisdag - vi firade Lottes syster, som blivit ekon.mag. Ellen var med, och vi hade förstås våra farhågor visavi sovandet. Men underbarnet överraskade! Hon somnade vid åttatiden, pep till bara några enstaka gånger efter det - och föräldrarna fick en fin och lugn kväll ute!

Favoritjulklappar

Miljöförstöring och klimatförändring är på tapeten. På ett drygt år tycker jag det har hänt stora saker i den offentliga diskussionen - nu återstår bara att se vad det innebär i praktiken. Ska vi kunna dra ner på konsumtionen, äntligen inse att vi inte bara har rätt att konsumera utan också en skyldighet att göra det förnuftigt? Min egen eko-ångest har ökat exponentiellt sedan Ellen kom till världen. Varje maskin vi tvättar, varje dusch jag tar, varje soppåse jag går ut med gör mig illa till mods. När Ellen är 30, som jag nu, kommer hon inte att kunna leva såhär, det är jag säker på. På gott och på ont.

Och utöver allt detta är det snart jul. Idag vet Handelns utredningsinstitut berätta att årets julklapp i Finland kommer att bli espressomaskinen. I Sverige är det ljudboken som blir populärast, medan norrmännen satsar på pizzamaskiner.

Det här är alltså inte de prylar som tippas bli mest sålda, utan snarare årets "buzz"-julklapp. Listan över tidigare års julklappar (i Sverige då, den utses för första gången i Finland i år) ger en ganska bra fingervisning.

Jag kan liksom inte tycka att espressomaskinen är helt illa. Det talar ju om en sundare kaffekultur, liksom om ett ökande intresse för kaffe över lag. Dessutom kan man ju argumentera för att espresso är en mer ekologisk form av kaffe. Det går åt mindre kaffe, inget filterpapper och kanske också mindre energi vid själva bryggningen.

Men svenskarna är - som vanligt - lite före. Inte så att espressokokaren skulle ha varit årets julklapp typ 2003. Men ljudboken! Jag blir så glad! Gick in på Bokus, och märkte att de ju har hundratals av dem. Det enda som kanske lite förvånar är att de inte verkar sälja dem som filer över nätet. Det skulle ju vara den ultimata eko-julklappen.

Tillbaka då till Finland. En snabb titt på Otavas, Tammis och WSOY:s sidor visar hur långt efter vi är. Förlagen har satsat på ljudböcker - men bara lite. Det verkar som om förlagen inte riktigt vågar marknadsföra ljudböckerna hårt. Varför?

Och så pizzamaskiner då. Jag säger bara. De har säkert bra recept på valpizza också. Skärpning Norge, skärpning OBH Nordica, you mother of all onödiga prylar. Och vad gäller espressomaskinen håller jag mig till pressopannan. Old school rules ok.

Det bara slog mig...

att det nu är mindre än två månader tills min vårdledighet börjar. Efter det är jag borta från jobbet ett år. Haja det. Ett år. Det känns overkligt. Mammorna på jobbet påminner dagligen om hur skönt jag egentligen har det på jobbet och att jag nu ska njuta så länge det varar och så vidare. Och visst. Jag tror dem ju på sätt och vis. Innerst inne tror jag ändå de är lite avundsjuka.

Ellen har tagit sina första steg. Typ. Ja, det var alltså inte sådär som man hade föreställt sig. Liksom förlossningen inte var som man hade föreställt sig - det var inte som på film med en massa stök och skrik och panik och föda-i-taxin. Och de första stegen, ja de såg ju hisnande ut, men de var bara två, och så var Ellen på golvet igen. Men det räknas. Hon har tagit sina första steg. Och framför allt förstår hon precis att det är dit hon är på väg - än så länge känns det bara lättare att krypa, men det handlar nog bara om veckor nu, innan det berömda trampet av dom berömda små fötterna börjar höras.

Thinking of which, min kompis borde bli far any day now. Inget har hörts. Vågar man ringa?

Skida, äta och dricka

Det här känns svårt att tro, t.o.m. för mig själv, men i lördags inledde jag faktiskt skidsäsongen. Och med den äran: 10 km i Svedängens spår och Ellen på ryggen. Motionsslingan var i fruktansvärt skick, bara sågspån, is och annan skit. Däremot var spåren på den omkringliggande åkern i överraskande bra skick. Ellen storgillade att sitta på ryggen medan pappa flåsade på. Och som väntat somnade hon i ryggsäcken.

Lärdomar av skidsäsongen såhär långt:

- Man blir alltid sjuk i början. Note to self: tänj på kvällen.

- Man blir inte mindre sjuk av att ha 11 kg extra på ryggen. Däremot torde det bidra till vältränade vader, lår, axlar och armar mot slutet av säsongen.

- Ett vallningsställ är värt varje cent. Vad har jag gjort innan?

I matväg var helgen också ganska givande. På fredag lagade jag nån form av coq-au-vin-med-på-vitt-vin. Gott och bra. På lördag firade vi lite farsdag hemma. Jag lagade mat, och det blev ett slags svårenkel middag med recept ur Allt om Mat:s Fredagsgourmet-bok. Till förrätt sålunda rostat bröd med musslor i senapsmajonnäs (lagade själv, inte det minsta svårt!); huvudrätten var lika enkel, men lite tidskrävande. Yttre filé av lamm, grillat i 8 minuter och sedan 20 minuter i folie. En paprikasås med en massa rostade grönsaker, och så sallad. Gott, men för mycket ingefära i såsen. Vinet jag köpte, sydafrikanska Goats do Roam (sic!) passade utmärkt till. Frödinges cheesecake, som vi åt till efterrätt, är alldeles sagolikt god. Varför göra allt själv?

P.S. Fick en massa böcker, inte i farsdagsgåva utan från morföräldrarnas gamla hem. Shakespeares samlade verk (tryckta 1861), anyone?

P.P.S. Jag såg en luciakandidat i Alko. Borde jag ringa Husis?

Nu också adrenalin

Det vill då inte bli vinter, utan bara nånting som är nästan vinter, dvs. det är halt och kallt och ruggigt, men någon snö ser man inte.

Med tanke på min hormonella balans (när har jag månne nånsin tänkt på den? Anyway...) innebär det rådande vädret ändå ett litet tillskott. Förutom den dagliga endorfindosen som jobbcyklandet innebär, får jag nu också en skaplig dos adrenalin, orsakad av den uppenbara livsfara som jag utsätter mig för. Det är liksom tre kilometer halkbana vi snackar. Och jo, dubbdäck är säkert bra och sådär, men så länge de inte är bredare än de är, så vågar jag nog inte helt lite på dem.

Hemma är Ellen på sitt allra soligaste - utom när hon känner av hörntänderna, som börjar komma fram. Läkaren säger att hon blir lite kort, men att huvudet blir lite större i proportion. Hmm, varifrån har hon månne det?

Ville bara säga:




Den är min nu. Och jag är så glad.

Geared up och lite annat

Så fick jag äntligen en timme för mig själv i garaget med cykeln. Det känns alltid lika osannolikt hur mycket skit det kan lossna från en enda cykel. Ren? Nej, men förhållandevis fri från sand, sten och grov smuts. Och så doftar den sådär behagligt av cykelolja. På samma sätt som jag tyckte nyoljade vapen doftade gott i armén. Det doftade gott, och det doftade som det skulle. Doftade rätt.

Nu återstår bara att finjustera växlarna, och sedan bär det av. Om det blir ett längre avbrott i bloggpostarna beror det på att jag har fallit och stukat handleden.

Har roat mig en del åt mediernas mekanismer de senaste dagarna, mest med anledning av likfynden i Villmanstrand. Då de elva första liken hittades (sedermera hittades två till) var det nån som antydde att det kunde vara avrättade desertörer från sommaren 1944. Det var ett ihärdigt rykte som hade cirkulerat i byn, ja ända sedan kriget. Och det tog skruv. Nu äntligen skulle denhär katten lyftas på bordet! Nu skulle myten krossas och historien skrivas om! Finland var såfanheller enigt under dendär vansinnessommaren och i ren desperation välsignade högkvarteret de grövsta sanktioner mot dem som flydde. Och utan nämndvärd svårighet hittade man en handfull historiker som gladeligen drog växlar på detta. Och visst skulle det vara anmärkningsvärt - OM det hade varit desertörer. Och visst gav ju uppståndelsen en signal: att det ännu finns åtminstone ett kollektivt krigstrauma, som ännu inte bearbetats. Men nu var det bara ett rykte. Och några veckor senare kom sedan den förkrossande nyheten: att det sannolikt är ryska soldater som dött (Avrättats? Minns inte?) kring 1890.

Och pliktskyldigast rapporterar man också om detta - man kan ju inte helt släppa en nyhet. Men o, vilken besvikelse! Ett telegram i en nyhetssändning, och ingalunda först i sändningen. En liten tvåspaltare nånstans inne i tidningen. För nu behöver vi ju inte revidera vår historieskrivning. Nyheten torkade ihop till en ickenyhet.

Det är inte sällan det händer - att förhandsspekulationerna och -konstellationerna är intressantare än själva utgången. Att spekulera är väl per definition mer spännande och fantasieggande än att konstatera faktum. Det är intressant, men är det (journalistiskt) relevant? Är det information som läsare och lyssnare behöver eller är det journalisters sinne för spekulationer och redaktionernas behov av spaltutfyllnad som styr det hela?

Förstå mig rätt. Jag är inte emot alla slags förhandsspekulationer. Men ibland tycker jag att man alltför lättvindigt bygger upp intrikata historier inför en händelse i stället för att analysera slutresultatet. Och om man då gör bedömningen att slutresultatet inte är värt att analysera - varför var det då viktigt att blåsa upp det i förväg?