Lätt desperation

Fortfarande magsjuka. Okej, inga spyor längre, men det är inte mycket som hålls inne. Ellens humör är förstås därefter. Hon kan vara glad en stund, men så vrider sig magen ut och in igen och så är det kört.

Jag matar fruktpuréer och vatten och saft i henne med ca 20 minuters mellanrum. Helst skulle hon bara dricka mjölk, men det kommer raka vägen ut igen (vi prövade i natt, efter att hon på kvällen hade börjat må så mycket bättre - och så var vi där igen).

Fyra dagar av nersölade blöjor, matning teskedsvis, skrik, spyor, kläder och lakan som ständigt ska tvättas, mera blöjor... börjar göra sitt. Men det är bara att orka. Det finns liksom inga alternativ.

Idag var vi åtminstone ute en sväng. Helt som om våren var här! Och imorgon får jag åka på långtur med cykeln till Borgå och tillbaka. Och alla magsjukor går om, väl?

Ur askan i elden

Så var öroninflammationen precis övervunnen, då spysjukan satte i. Tur att vädret ändå är dåligt.

Jepp, då sitter vi inne för andra dagen i följd. Jag ska inte underhålla någon med spydetaljer, men Den Första Spysjukan väcker ju en del tankar. Inatt fick jag återerfara småbarnsförälderns larmtillstånd -- detdär som sätter i när något verkligt farligt kan hända (typ barnet kan kvävas). Det är nästan ett år sedan senast, men känslan gick inte att ta miste på. På en sekund var vi uppe ur sängen och i Ellens rum. Lugna och effektiva så länge barnet var uppe - först efteråt kommer dendär känslan att man inte har en aning om vad man ska ta sig till.

Samtidigt stängs den övriga världen liksom för en. Vaddå rutiner, vaddå utelekar, vaddå handla mat? Allt kretsar kring den lilla sjuka och det allra mest akuta kring henne: att få rena lakan, att blanda medicin och framför allt att se till att hon får den och att den hålls i henne.

Och aldrig framstår barnet som så ynkligt, litet, sårbart och älskvärt som när hon är sjuk. I synnerhet som hon normalt minsann inte är någon famnbebis. Idag har hon inte gjort annat än legat brevid mig i sängen, somnat till då och då, sedan väckts igen för lite näringintag (fruktpuré utspätt med Osmosal, gottgott). Själv har jag suttit i sängen och läst Märta Tikkanens "Två" och konstaterat att man minsann kan ha värre problem i familjen än ett ynka spysjukt barn. Också en tröst.

Oih

Visst, blått är en flickfärg, pojkar är påskhäxor och allt är frid och fröjd bland oss progressiva, liberala jämställdhetsföräldrar. Men verkligheten kommer - i dethär fallet - som ett brev på posten.

En större leksaksgrossist skickade idag en katalog med allt det underbara och roliga de vill fresta de små liven med. Och man behöver inte ens sätta på de starkaste genusglasögonen för att märka hur ofantligt snävt barnen porträtteras. Flickorna leker med dockor (speciellt dockor som man kan vara mamma åt, dedär vidriga som gråter och äter och pissar), färgar håret och samlar alla Bratz-prylar som bara finns. Pojkarna ägnar sig åt bilbanor, kikare, pistoler, mjuka käppar som man daskar till varandra med osv. En flicka syns inte på bild med en enda mer fartfylld leksak. Nej, snälla och ömma håller de om sina dockor och ser på hur pojkarna far fram. Behöver det sägas att de också är pastellklädda?

Man kan förstås strunta i alltsammmans. Men problemet är att så länge alla inte struntar i det, så kommer flickorna att vilja ha samma saker som andra flickor. Och sakta petas de in i denhär mjäkiga formen och blir mähän som väjer för fotbollen när den kommer flygande och väntar på sin tur tills pojkarna tagit för sig. Om man inte... ja vaddå? Man blir liksom lite modstulen.

Modstulen blev jag också av min virtuella träningskalender inför Vättern runt (dvs. inte Lenkkivihko, utan Vätternrundans egna). Då jag matade in min senaste runda fick jag beskedet:

You have cycled 234 kilometres of the 2000 that has been set for this profile.

You are 326 kilometres under your required target distance for vätternrundan.
You really need to start training!

Nå, nu hade jag inte heller tänkt cykla fulla 2000, men i alla fall. Hur förklarar jag för denhär dumma träningskalender att jag skidat i en vecka och att jag varit förkyld en vecka efter det? Nå, nu har de lovat vackert väder, jag är frisk igen och benen och baken har börjat vänja sig vid plågeriet. Nu är det bara att åka!

Frossarfredag

Veckan avslutades med ett härligt frosseri. Det blev sparrispremiär och ett skaldjursspett.

Det trista är ju att sparris nuförtiden dyker upp i affärerna typ efter att julskinkan städats undan. Själv tycker jag att man kan bärga sig till våren, och antagligen får man också godare sparris då. Att koka sparris är ingen större konst - vi har fått en sparriskastrull, men det är långt ifrån en nödvändighet. Man skär bort den träiga delen längst ner, skalar sparrisen (om den är vit) och kokar till den är mjuk, men inte för mjuk (5-6 minuter för grön sparris, lite längre för vit).

Kruxet är tillbehören. Jag bestämde mig för det allra mest klassiska, dvs. hollandaise-sås. Och för att göra en enkel sak svår, bestämde jag mig för att laga den från början till slut. Allt gick bra -- ända till slutrakan, då fanskapet skar sig. Inget att göra åt saken, så det blev skuren hollandaise då, och det dög också.

Skaldjursspettet bestod av lax (jag vet, det är inget skaldjur), jätteräkor, kammusslor och paprika (inte heller skaldjur). De fick ligga i en timme i en marinad på olivolja, limesaft, chilisås, salt och peppar. Fyra spett blev det, som stektes på grillpanna.

Dagen efter osar det fortfarande ganska kraftigt fisk i lägenheten. Och ikväll ska vi steka sik...

Vinbesvikelser

Ellen har ådragit sig en andra öroninflammation inom en månad, och jag snörvlar också. Knäckande, men på något sätt får man lov att uthärda. Idag gjorde jag ett tappert försök att dagdrömma mig till vin-paradiset, men besvikelsen lurade bakom Alkos dörr.

Jag gillar vinlistningar (utom dem som görs i Hbl). De ger ofta bra fingervisningar och hjälper till då man ska välja vin till maten. Svenskarna är som vanligt ett strå vassare här. T.ex. Allt om Mat listar alltid sina viner enligt hur prisvärda de är. Och det är ju det enda rätta. Klart att man skulle välja ett årgångsvin till så gott som vad som helst - om man hade stålar. Men de flesta har inte råd att pimpla årgångsviner, alltså måste man bedöma pris och kvalitet som en helhet (hälsningar igen till Hbl:s vinskribenter).

Nåväl. I Allt om Mat som utkom för en vecka sedan hade man sedan rangordnat de viner som redan tidigare klassats som fyndviner. Hurra, tänkte jag - nu ska här bunkras kvalitetsvin till rimliga priser. Jag sökte på Alkos sidor efter de två högst placerade. Vinnaren fanns, tvåan fanns inte. Jag kände mig tvungen att fortsätta, och då var inte heller fördelningen lika jämn. Av de 30 högst rankade vinerna fanns endast fyra i Alkos sortiment. Fyra. Och så två till, om inte årgången spelar så stor roll. Men det gör det väl?

Nu vill jag ju inte säga att inte Alko skulle ha prisvärda viner. I guiden Viinistä viiniin finns hela Alkos sortiment, där tas priset också i beaktande, men det är en tung lunta att plöja igenom. Borde kanske kolla om finska mattidningar har dylika listor, de svenska verkar inte vara till någon större glädje.

Drömsemestern är över

Tja, så är det väl. Min drömsemester innehåller skidåkning i olika former, mycket god mat och dryck, gott sällskap, familj och vackert väder. Påskveckan i Ylläs bjöd på allt det.

Lite reklam måste jag göra först. Vi bodde på Stenan majat, ett ställe som Lottes släktingar äger. Under högsäsongen jobbar där kökspersonal, under övriga veckor lagar man maten själv. Spåret går brevid gården, strandbastu finns, den finaste vallningsboden i byn, och så den finaste utsikten över Ylläsfjället. Resten - och det är mycket - går bara inte att beskriva med ord.

I all korthet blev det en mycket aktiv vecka. Skidåkning på dagarna (sammanlagt 148 km för mig), middagar och festande på kvällarna. Stället var fullbokat, och bland gästerna fanns inte mindre än 13 barn, varav de flesta under 10 år. Så ni kan föreställa er att det gick livat till. Samtidigt var det skönt med flere familjer med liknande planer, dagsturer och behov som man själv hade. Det var också enormt roligt att följa med hur andra föräldrar hanterade hela kalabaliken och hur ungarna blev bättre vänner för var dag som gick. Ellen var i minsta laget, hon kunde inte riktigt ännu leka med de andra barnen, men hon blev väl omhändertagen i alla fall.

Under lapplandsveckan fick Ellen också tillbaka sin aptit. Hon åt som en häst, vilket många av de andra föräldrarna noterade. Och plötsligt smakade det också med gröt igen. Hon har blåvägrat med mikrogröten, men på Stena åt hon glatt gröten, som puttrat i många timmar. Vår slutsats blev att mikrogröten helt enkelt är hemsk (det är den ju), och idag har jag följdaktligen skaffat en styroxlåda, dit vi lägger grötkastrullen om kvällarna. Gröten blir garanterat godare, få se hurudant mottagandet blir.

Men för en ettåring blir en såhär aktiv vecka bara lite för mycket. Mest innebar det ju bara att hon var trött och ganska vimmelkantig hela tiden, men när vi väl kom hem var hon direkt utmattad. Tågresan hem blev pricken över i:et, det var tungt, också om hon sov någotsånär. Och snorig är hon - igen. Idag blir det troligen ännu läkarbesök, hostan gör att hon inte kan sova.

Och visst är den övriga familjen också lite vimmelkantig. En veckas daglig motion sätter sina spår, liksom en veckas nattliv med tillhörande alkoholkonsumtion. Visst, civiliserat och så, men betydligt mer än en vanlig vecka i stan.

Resfeber och frukostar

Ellen tillfrisknar, äter antibiotika som godis och idag har hon målat med fingerfärger för första gången nånsin. Mest målade hon sig själv, men det var också roligt. Sen fick vi lov att duscha, det var inte lika roligt.

Åch, mitt i all cykelyrsel har jag helt glömt påskveckan, som vi ska tillbringa i Lappland. På fredag tar vi nattåget, och ner kommer vi följande lördag - då bara Ellen och jag. Få se hur det ska gå. Skidandet blir hur som helst fint, det råder det inget tvivel om. För första och enda gången i vinter kan man på riktigt njuta av skidåkning... För sanningen att säga har min skidvinter nog varit ganska kass, trots två alldeles lyckade långlopp. Som sagt, ingen större njutning.

Men från sport till mat. Jag har funderat en del på frukostvanor under veckan, och kommit till att vi nog är vanedjur av rang. Och att vanans makt visar sig speciellt stark just när det gäller frukost. För visst kan vi vara lite kreativa och påhittiga när det gäller middagar och bjudmat, men dendär dagliga frukosten vill bli ganska enahanda. Dethär trots att butikshyllorna dignar av alternativ: det finns flingor, mysli, frukter, gröt, bröd, pålägg, youghurt, fil i så många olika varianter och kombinationer att det inte är klokt. Ändå kör vi (jag) ofta samma race varje morgon, vecka ut och vecka in. Varför?

En orsak är förstås ren lättja och bekvämlighet. Har man hittat något man gillar, vill man inte byta ut det. Omväxling förnöjer inte, rutiner rules. Få av oss kan dessutom unna oss lyxen att riktigt laga frukost - nej, snabbt ska det gå, ut ur kylskåpet, in i munnen och så iväg. Brådskan dikterar i hög grad våra frukostvanor.

Men det finns, tror jag, också en annan orsak: frukosten lider av ett hälsostigma. Från alla håll får vi höra hur enormt viktigt det är att äta en hälsosam frukost. När såg ni senast en reklam, där en ny frukostprodukt presenterades som bara så inihelvete god? Såna finns inte. Det finns en inbyggd föreställning att om man ändrar sina frukostvanor, så ska det vara till det bättre: mera fibrer, mera fullkorn, lägre GI, mindre fett, mindre kalorier. Och i ren och skär (omedveten) ångest för detta tryck väljer vi att inte ändra på vanorna. Kanske köper vi några flaskor Actimel, men att göra det till en vana - glöm det.

Min egen nya frukostbomb består av naturellyoughurt, Bran flakes och honung. Två ostmackor, juice och ett kokt ägg till, och man klarar sig fint till lunch.

Veckoslutet och lite om frukostar

Ellens flunssa utvecklades under helgen till öroninflammation. Det resulterade i en rätt sömnlös natt, men nu har hon fått mediciner, och börjar redan visa sig från sin vanliga, soliga sida. Härligt. Man blir sådär extra till sig när man normalt har en så sprallig unge.

Helgen innehöll också ett tvåårskalas, ett trettioårskalas och för mitt eget vidkommande två härliga cykelturer. På lördag morgon åkte jag ut tidigt, tidigt bara för att hinna med allt annat - och det var så fint! Mindre damm, färre bilar, kyligt, soligt - och fartfyllt. 27 km gick som i ett huj. På söndag var det sedan dags för säsongsöppningen för huvudstadsregionens cykelföreningar. Själv var jag förväntansfull, jag hade ju aldrig kört i klunga med landsvägscykel. Det bara "sägs" att det är en helt annan grej än att cykla ensam. Och efter denhär turen kan jag intyga: det är en helt annan grej. Borta är vindmotståndet, kvar är suget och lättheten som får uppförsbackarna att rent ut försvinna och utförslöporna att kännas tre gånger mer spännande än vad de är. Vädret var soligt och fint och hela racet drog uppemot 50 cyklister. Det blev längre än jag hade tänkt mig, 72 km, men det kändes faktiskt okej.

Jag hade egentligen tänkt skriva om frukostvanor, men jag får återkomma senare idag. Tjo.