Teknikleda

Jag har alltid funderat på när folk tröttnar på tekniska nymodigheter. Igår kände jag mig själv ganska trött.

De är ju ett släkte man fnyser åt - ni vet, de stackars gamla eller åtminstone medelålders människorna, som inte bryr sig om all världens rackerier och nymodigheter, som konsumentindustrin mal fram med allt högre fart. Dedär, som aldrig skickat ett e-postmeddelande, som svär över sin digitalbox, som inte får den nya mikrovågsugnen att fungera (vad var det för fel på den gamla??). Jag har fascinerats av dem, och undrat om det uppträder någon speciell punkt i folks liv, då de officiellt bestämmer sig för att teknikförkalka sig.

Igår framför TV:n, i svadan av julreklam, kom jag på mig själv. Jag blev så innerligt matt speciellt på all teknikreklam. Och när den tionde snutten med Underhållningsmanick X spelade upp, tänkte jag halvhögt: "men vad ska man med en såndär till?"

Det må vara att snittåldern bland dem som spelar konsolspel är 33. Jag hör inte till dem. Jag tycker vuxna människor kan ägna sig åt annat. Jag äger inte en mp3-spelare. Jag laddar inte ner filmer. Digitalbox har vi, men när jag hör HDTV blir jag redan lite illa till mods: det också!

Så här var man då tydligen. Inte helt lost, men nog losing it. När Ellen börjar skolan kommer hon (med rätta) att tycka att hennes pappa är totalt bakom flötet. Välkommen till min medelålder.

Powershopping

Barn behöver inte utsättas för julkommersen. Och föräldrar behöver inte utsättas för julkommersen med barn.

Det finns förstås lugna och beskedliga barn, som inget hellre gör än sitter och gosar i vagnen medan mor och/eller far i godan ro tar sig fram i butik efter butik, funderar, prövar och funderar lite igen. Vårt barn är på många sätt underbar, men hon hör inte till ovan nämnda (lilla) grupp. Att sitta i vagn är per definition tråkigt, och att sitta i vagn inomhus är botten. Att vagnen dessutom stannar upp stup i ett framkallar frustration och ilska av sällan skådade mått. Då jag åker med Ellen på matuppköp är det alltså fart och effektivitet som gäller. Och vackert så, men med julklappar, kläder m.m. är det lite svårare.

Följdaktligen beslöt vi i söndags att skona oss själva och barnet genom att helt kallt låta farmor se efter henne under eftermiddagen. Vi var helinställda på att få det allra mesta fixat, och Ellen var lyckligt inställd på en glad eftermiddag med farmor - de trivs fint ihop. Och som vi var effektiva. På fyra timmar var allt gjort, och då hann vi med två ordentliga kaffepauser också.

Två iakttagelser från jul-helsingfors: först ett tack till Akademiska bokhandeln, som inte spelar julmusik i högtalarna. Istället sjöng fyra tjejer från Lyran i några omgångar, och det var ju alla gånger bättre. Det hördes inte heller i hela varuhuset, till fröjd för dem som inte gillar kvartettsång. Och så en stilla undran gällande Vanhas julbasar. I år var hela salen i nedre våningen en "etisk" basar, där allt från Animalia till Rädda katterna i norra Skottland höll till. Och det är inte så att jag har något emot dem eller deras ändamål. Men att nästan samtliga hantverkare trängts in i de trånga rummen och gångarna i övre våningen kändes lite ohemult. Föreningarna samlar förstås medel för sin verksamhet på basaren, men hantverkarna försöker förtjäna sitt levebröd. Då är en julbasar, liksom också den plats man får på basaren, inte en alldeles liten sak.

I övrigt känner jag starkt för julöl. Prövade ett som heter "Criminally Bad Elf", och fick mersmak. Julöl, rullsylta och senap - vill nån joina?

Vintersportarens klagan

Hösten har varit en enda stor motionssvacka. Och det ser inte bättre ut.

Såhär är det nu en gång för alla med mig: jag behöver någon form av seriös morot för att röra på mig regelbundet. Jag behöver vara anmäld till något lopp eller dylikt, ni vet (se tidigare inlägg i arkivet). Då går det utmärkt, och allt annat gott kommer på köpet, jag mår bättre, orkar bättre och är allmänt gladare.

Men just nu finns ingen sådan morot. Har inte funnits på hela hösten faktiskt. Sedan löven började falla har cykling inte varit så mycket att tala om. Sedan sommaren har inte löpning varit nånting att ens tänka på (knäspecialisten kallar nästa år om det alls ska bli nånting av eländet). Simning är för arbetsamt. Gym - dyrt. Och motjudande för mig. Och så skidåkning. Suck. Ska det igen dröja till januari innan man står på ett par skidor i södra Finland? Jag skiter i hur mörkt eller vått det är, det som gör mig nedstämd med vädret är att skidspåren förblir bara. Likaså vågar jag inte riktigt lika glatt som ifjol anmäla mig till skidlopp, då jag nu vet vilka umbäranden för lite träning innebär. Och utan snö ingen träning. Visst jo, fram med stavarna, mera magmuskler och axlar och hopp&skutt, men vem i helsike orkar med det? Upprätthållande träning är inte min grej. Åtminstone inte då motivationen i övrigt ligger ganska nere. Just nu känns det omöjligt att tro att jag klarat de bravader jag gjort tidigare i år. Hoppas bara det sitter där nånstans ännu, i lagren under förslappad själ och lekamen.

Dit for datorfriden

Hittills har datorn varit rätt ointressant för barnet. Så icke längre.

Ellen har fått en julkalender, ochhar minsann förstått vitsen med det hela. Efter den första ivern lyckades vi få henne att behärska sig och bara öppna en lucka per dag. Nu går det fint, och hon går flere gånger om dagen till kalendern för att titta på de bilder som finns bakom de redan öppnade luckorna.

Igår tittade vi på BUU-klubben, där julstöket också var i full gång. Vi hade missat de tidigare kalenderöppningarna, och Ellen blev helförtjust då hon såg att de öppnade en lucka också på TV. Efter det tipsade Maja om att man också kan kolla BUU-kalendern på nätet. Och så i morse, då vi hade lite dödtid mellan morgonbestyren och parken, tänkte jag ge webbkalendern en chans. Det var Succé med stora S. Plötsligt fanns det en julkalender på datorskärmen! Och tomtar! Så vi satt en god stund och gick igenom ett par av de luckor vi missat. Men att sedan slitas från skärmen var inte alls bra. Ellen blev rosenrasande, och jag fick jobba hårt för att avleda uppmärksamheten (okej, inte så hårt: tandborstning är trots allt jätteroligt). Men från och med nu råder ingen ro vid tangentbordet, det kan jag vara säker på. Den virtuella världen har öppnat sina dörrar för en oskyldig själ till.

Veckans glädjeämne är att vi fick biljetter till Bruce Springsteens konsert nästa sommar. Jo, jo, gubben är snart 60, men denhär gubben klår ändå de flesta andra gubbar som gästar stadion. Dessutom med E Street Band denhär gången. Åch.

Veckans orosmoln är att ett par barn i parken haft spysjuka. Och att jag själv mår lite konstigt nu. Det är bara att vänta med spänning.