Slaget efter 12 om hemmapappor och familjepolitik idag

Pappa kom hem?

Bara en bråkdel av all föräldraledighet tas ut av pappor. Borde föräldraledigheten kvoteras för att få fler pappor att stanna hemma med sina barn? Eller är det bara naturligt att det är mamma som stannar hemma?
I debatten deltar Sara Eklund, ordförande i Svenska Kvinnoförbundet och Patricia Hällfors, hälsovårdare och hemmamamma.
Debatten leds av Johan Andersson.

Barnets bästa

Jaha, så blev det en liten fight på insändarsidorna. En debatt om familjepolitik, där kontrahenterna står rätt långt ifrån varandra, och mest skjuter förbi varandra.

Jag överväger fortfarande att skriva något, men avvaktar lite och plitar ner lite osammanhängande funderingar här istället. Det hela började ju med en insändare av PH, som kritiserade strävan att få flere pappor att ta ut föräldraledigheter. Som jag tolkar henne, nu efter också en andra insändare, motiverar hon det ur två synvinklar:

1) Män är som biologiska varelser sämre skickade att ta hand om barn än kvinnor. Det naturliga är att mamman lever i ett symbiotiskt förhållande med barnet, och att detta förhållande varar oavbrutet flere år. Papporna ska försörja, beskydda och uppmuntra mamman, vilket han är av naturen skapt att göra.

2) Samhället försöker "sjasa iväg" mammorna ut i arbetslivet, och strävan att få pappor att ta ut föräldraledighet är ett led i detta sjasande. Att familjer går med på det är enligt PH korkat och ansvarslöst.

Tja, var ska man börja? Jo, jag tror också att relationen mellan mamma och barn är unik, i och med graviditet, förlossning etc. Och det kan (eller vill) väl ingen ta ifrån mammorna. Men jag tror inte att kärnan i denna relation förstörs av att pappan tar en aktiv roll i vården av barnet. Jag tror att delad glädje i dethär fallet är (minst) dubbel glädje, då det finns två föräldrar som vill och kan ta sig an vården av barnet. Det är grunden. Hur man sedan i praktiken fördelar månader och år tillsammans med barnet är faktiskt av mindre betydelse.

Och det är väl det jag tycker är lite galet i diskussionen. Att "barnets bästa" enligt PH och andra är att få vårdas hemma så länge som möjligt med sin mamma - det kan ju inte betyda att alla andra lösningar är skadliga för barnet. Så länge det finns en mamma och en pappa som bryr sig om och tar hand om barnet, är barnets behov tillgodosedda.

Vi pratar om lyxproblem här; om familjer som verkligen fritt kan välja hur de ordnar det för sig. Och de som högljuddats talar för hemmamammorna sårar i sin arrogans många familjer och föräldrar som försöker ge sina barn den bästa möjliga vården. De föräldrar, som av ekonomiska orsaker helt på riktigt inte kan låta mamman stanna hemma i flere år. De mammor, som utan att älska sina barn ett dugg mindre upplever att de har ambitioner utanför hemmet, att hemmet inte är allt för dem. De kan kanske inte erbjuda sina barn hundraprocentig närvaro under dygnets alla timmar, men ska de klandras för att inte vilja sina barns bästa?

Det är lyxproblem också ur en annan synvinkel. Det finns hundratals, tusentals barn som behandlas illa och nonchalant av sina föräldrar. Familjer där mentala problem och rusmedelsmissbruk överskuggar allt annat. Familjer, som lever i fattigdom. Att rikta in diskussionen på mannens respektive kvinnans biologiska förutsättningar att ta hand om barn tillför dessa familjer ingenting, men en sak är säker: deras olycka beror sällan på att papporna skulle ha tagit ut föräldraledighet.

Nu uppfattar min manliga hjärna nonverbala signaler som säger mig att barnet jag vårdar har vaknat. För att tillgodose barnets bästa får jag alltså lov att sluta skriva nu.

Cyclomania

Nu börjar dendär pirrande känslan i maggropen igen infinna sig. Bara tre veckor kvar till Vätternrundan .

Det hemska med att vara sjuk är att man känner hur den lilla konditionsökning man lyckats åstadkomma bara rinner av en. Hur trimmade och backtåliga lårmuskler återgår till att vara ynkliga pinnar, som gråter mjölksyra vid första bästa motlut. Och det finns inget man kan göra åt det, att börja träna för tidigt har närmast motsatt effekt.

Döm då om min glädje, då jag igår äntligen satt mig i sadeln igen och gjorde en ca 50 km länk - som gick galant! Omständigheterna var för all del också perfekta - nästan vindstilla och äntligen så varmt att man bara behövde shorts och skjorta. Men den viktigaste lektionen var att ta det lugnt. För en gångs skull följde jag pulsmätaren slaviskt, och lät inte pulsen stiga över 140 slag/minut annat än i backarna (också dem tog jag lugnt, inte över 160). Och hey, presto! Inga trötta ben, inget mördande flås - men ändå en hastighet som jag var mer än nöjd med.

Och ska man klara av att cykla 300 km i ett kör så är det nog det som gäller. Man ska inte ta ut sig vid 40 km, inte vid 80 och inte ens vid 150. För då är ännu hälften kvar.

Så nu hoppas jag på fortsatt fint väder, bibehållen hälsa och två-tre rundor i hundrakilometersklassen. Då går det nog vägen, fast det känns hisnande.

Backar, förresten. Cyklistens vikt är av enorm betydelse när det gäller backar, såväl uppför som utför. Tungviktarna har fördel i utförslöporna - de rullar helt enkelt snabbare och längre. Men belöningen för flugviktarna kommer i motluten. Senast igår trampade jag utan möda förbi en 85 kgs medcyklist i en rejälare backe. Och tävling eller inte, men det känns bara så skönt. Och tidsvinsten är större för dem som kommer lätt upp - man tillbringar ändå alltid kortare tid i nedförsbacken. :)

Kaffe och kändisar vid sandlådan

Vardagen flyter på, och på något sätt känns det hela tiden mindre mödosamt. Vet inte varför egentligen. Delvis för att vi är (någotsånär) friska, delvis för att det är så mycket lättare att gå ut och leka. Halarhelvetet är undanstökat, vi kommer ut i ett nafs. Och Ellen älskar det.

Veckan har också bjudit på två roliga höjdare. På onsdag var vi snyltgäster då dagiset bakom vårt hus hade Djungeltrumman och Arne Alligator på besök. Ellen var stormförtjust - Arne-skivan finns i bilen och har avlyssnats ett otal gånger. Förtjust som sagt, men efter ett tag blev ekorren på vår bakgård mer fascinerande, och Djungeltrumman fick trumma på bäst de tyckte.

Samma morgon hade vi gått till lekparken, där bara en pappa med barn stod och gungade, ingen annan på plats. Vi satt oss i gungan brevid, och jag blev lite häpen då jag fick en närmare titt på den andra farsan. Av integritetsskäl kan jag låta hans namn bli osagt, men fempoängstipset är att han spelade en mycket avgörande roll, då Finland tog sitt första VM-guld i hockey. Så där stod vi och gungade och kallpratade om lekparkens öppettider och sånt. Sen gick de iväg rätt snart, så morsorna som senare dök upp med sina barn fick aldrig veta vad de gick miste om. Med tänderna på plats ser han ju inte direkt tokig ut heller... :)

Såhär inför Sissis frukostspecial vill jag också dra en lans för riktigt gott kaffe. Besökte Kaffecentralen, där jag köpte en handdriven kaffekvarn och lite bönor. Och på den vägen är det. Alla dehär snobbarna som kokar sitt kaffe på färskmalda bönor - de har rätt, så smärtsamt som det är att medge. Kaffet blir gudomligt gott. Det är klart att det är dyrt också, men såhär ser jag på det: jag dricker hursomhelst inte mer än tre koppar espresso per dag, så åtgången är rätt liten. 250 gram kostar omkring 8 euro, och den mängden torde räcka en månad. Inget som direkt störtar privatekonomin alltså.

Frukostcappuccinon hos oss görs alltså så manuellt som det går, och det är varken för jobbigt eller för tidskrävande. Jag )mal bönorna (5 minuter), kokar espresson i mochapanna (5 minuter till), samtidigt som jag värmer mjölken i kastrull (det tar ungefär lika länge). Sedan skummar jag mjölken med en batteridriven vispel (under 1 minut). Söndagen till ära kan man toppa det hela med lite kakaopulver. Och tro mig, jag vägrar dricka cappuccino på vanliga kaféer. De kommer inte i närheten av dethär.

Om man riktigt försöker, så lyckas man nog

Åter en förkylning. Först Ellen, sedan jag. Ellens var av det övergående slaget, men jag gjorde mitt bästa för att råka värre ut.

Vill man göra det bästa av sin begynnande förkylning gäller det att vara omständig. Gör t.ex. såhär: Åk ut med ungen till farmor. Fram mot eftermiddagen kan du ta en lugn cykellänk till Kasnäs (40 km), som ändå blir allt annat än lugn, rena hetskörningen alltså. Gå därefter i bastun och passa också på att slänga av dig vinterpälsen med ett par dopp i sjön. Avrunda kvällen med att sitta ute i den kalla kvällen med vin och cigarretter som sällskap (och så farmor då, men det var ju inte hennes fel). Och vips har du ordnat det för dig.

Som om eländet inte vore nog, var jag dessutom bokad för att spela och sjunga på ett bröllop. Förkylningen blev ännu värre, och jag låter som Bonnie Tyler. Mina stämband brukar nog repa sig, men denhär gången är jag inte helt säker.

Nå, jag måste ta dethär med en klackspark. Är man så förbannat korkad så får man stå sitt kast. Och Ellen är frisk, det är huvudsaken.

Ellen har för övrigt gjort nya framsteg. Nu klarar hon av att kliva upp på stolar. Inklusive den höga kökspallen, dit hon förtjust knatar iväg ideligen. "Titta pappa, jag kan kliva ända upp!" Och pappa gör sitt bästa för att inte visa hur förskräckt han är, går fram till pallen - inte röra, för då blir det slagsmål - bara berömma och påminna om att vara försiktig. Suck. Vi är liksom tillbaka där man var då hon nyss hade lärt sig gå. Förutom att fallhöjden har ökat då. Men förtjusningen är inte att ta miste på. Ellen har klart upptäckt sitt eget underhållningsvärde, ofta tycker hon att hon är så rolig att hon själv mest bara skrattar också. Och så skrattar vi ännu mera. Å andra sidan har en allt kraftigare vilja vuxit fram de senaste veckorna, och ifall saker inte går Ellens väg slingrar hon iväg under högljudda protester. Också matstunderna kan variera från rena glädjeshowen till idel missnöje och tillhörande skrik. Så nej, fortfarande inte tråkigt här.

Ett retrokap

Så fick vi den efterlängtade städningen av cykelkällaren fixad. Precis som jag gissade förpassades ett tiotal cyklar till sällare cykelbanor, och plötsligt finns det hur mycket plats i källaren som helst.

Men så finns det förstås saker man bara inte får slänga bort, och ett par sådana hade jag spänt blicken i redan i god tid före talkot. Ett par gamla träskidor stod nämligen vid bortre väggen, och ingen ville kännas vid dem. Snabba tag var jag framme och lade vantarna på dem. Lite kantstötta är de ju, antagligen inget större nöje att skida med, men visst måste de prövas. Och framför allt måste de räddas så att Ellen nån vacker dag får en insikt i hurudant livet var före de ultralätta, ultraslimma skidorna.

Och visst är de ju vackra bara som sådana - håll med.

Nya rutiner och en hyllning till Anna B

Igår gjorde jag slag i saken: från och med nu sover Ellen bara en gång på dagen. Och hittills har det gått vägen. Åtminstone till hälften.

Sedan Ellen blev frisk från magsjukan har hon nämligen roat sina föräldrar med att stiga upp vid sex-halvjutiden. Och riktigt så tidigt skulle inte vara nödvändigt. Så vi tänkte att om man nu skippar förmiddagsluren och koncentrerar all sömn till eftermiddagen, samtidigt som man inte tidigarelägger nattsömnen, så kommer hon också att sova längre på morgnarna.

Steg ett har gått utmärkt. Vi har haft fullt program i två dagar, och bara hon har något att göra så hålls hon nog vaken. Igår och idag har jag lagt henne strax efter 12, utan att hon hunnit bli alldeles vansinnigt grinig. Och igår kväll var hon naturligtvis helt klubbad. Men inte så klubbad att hon inte skulle vakna klockan sex på morgonen i alla fall! Följdaktligen har dagens hållas-vaken-cirkus blivit aningen kämpigare. Nå, vi gjorde premiärbesök hos frisören idag, så det höll henne nog alert (skratta bara, men försök själv klippa håret på en ettåring först).

Och så vill jag ta tillbaka allt elakt jag nånsin sagt om Anna Bergenström. Hon har inga dåliga recept. Alltså inga. Och visst är hennes fullkornsfanatism lite enerverande, men det är väl bara att se mellan fingrarna. Förra veckan lagade jag müsli, som blev vansinnigt god. Två stora burkar blev det, men jag blev ändå kvar med en massa lin- och solrosfrön. Så idag lagar jag bröd på allt det, också det enligt Annas recept. Och jag vågar lita på att det blir gott.

Müslin är idiotenkel att laga, och kan förstås varieras i det oändliga:

5 dl rågflingor
5 dl havregryn
100 (hackad) mandel
2 dl solroskärnor
1 dl kokosflingor
1 dl hela linfrön
1 dl råsocker
2 dl vatten
5 msk matolja (inte olivolja)
2-3 dl mjuka russin.

Rör ner allt utom russinen, vattnet och oljan i en bunke. Värm ugnen till 200 grader. Blanda vatten och olja och stänk över blandningen. Arbeta in vätskan med händerna. Bred ut blandningen på en smord plåt och lägg in i ugnen för att rostas, 20-30 minuter. Rör om i müslin flere gånger så rostas müslin jämnt. Ta ut plåten, låt svalna, blanda i russinen och sätt på burk.

Nya tag

Far och dotter friska, mor dras med en ögoninflammation, som uppehöll henne på ögonkliniken i ett antal timmar på lördagen. Det stökade till en redan ganska stökig helg, men det är ju inget att göra åt saken. Summan av kardemumman blev att jag inte kom åt att cykla alls under helgen. Men det blev mycket annat roligt.

Söndagen bjöd också på nya upplevelser (baksmälla efter trettioårskalas är intet nytt, om än sällsynt nuförtiden). Jag hade lovat min svägerska, en ivrig gymnast, att ställa upp som speaker på FM i truppgymnastik. Arrangörerna, Helsingfors Gymnastikklubb, var i pisset och man ska hjälpa människor som är i pisset, så jag ställde upp. Jag var välpreppad, och hade fått både text- och videomaterial att bekanta mig med. Ivrig som jag var slukade jag allting, och hade säkert klarat av ett TV-referat i truppgymnastik. Nu blev det inte så krävande, mitt jobb var nog närmast bara att anmäla lagen, de olika tävlingsmomenten, prisutdelningen osv. För det behöver man nu närmast kunna läsa innantill, och det klarade jag tydligen galant.

Men redan kvällen innan, på trettioårskalaset, hade jag diskuterat gymnastik med en annan gymnast. Ja, det kom egentligen att handla om idrottspolitik och jämställdhet. I Finland är nämligen gymnastik en flickgren. T.ex. i söndagens FM deltog endast damlag. Det finns inga herrlag. För (trupp)gymnastik är en flickgren. Och flickgrenar satsas det inte på. Det får t.ex. gymnasterna i Grankulla uppleva, då staden nog bygger en fotishall för en miljon euro, medan gymnasterna får leva utan en dräglig voltbana (ungefär som att spela fotboll med en kantig boll). Och dethär går igen i varenda gren i varenda kommun, där grenen utövas uteslutande eller främst av tjejer. Jag blir gärna emotsagd. Sedan är det klart att flicklagen också gagnas i grenar som främst utövas av pojkar, men prioriteringen är klar: pojkarna tävlar, flickorna springer nu omkring lite. DISCLAIMER: Det är klart det finns undantag, och i vissa föreningar satsas det stort på flickor. Och nej, jag vill inte heller förneka pojkarna deras rätt till dugliga träningsmöjligheter. Jag bara...

Jag bara lägger ihop ett och ett, den bittra granigymnastens klagan (här ovan) och det jag dagligen ser i lekparken: pojkar som spelar fotboll och sähly, flickor som pysslar om och bygger bo åt sina gosedjur av plast. Inga mellanting. Det hänger ihop, tro mig, och inte alls på ett bra sätt. Pojkar är stojiga, flickor är snälla. Pojkar ska springa, flickor ska leka med dockor. Annars blir pojkarna fjollor och flickorna gudvetvadmensåkanviintehadet.

Så vilken förbannad tur att vi har jämställdhetsministern och idrottsministern i samma skepnad. Det finns mycket att göra. Och medan jag nu klagar kunde samme minister lära sig att det heter BUDDDget och BUDDDgetMANGLING. Hoppas han läser.

Vättern - mellanrapport

Årets första cykellänk gjorde jag 25.3. Då frös jag kraftigt om tårna. Nu är vi ungefär halvvägs mellan säsongsstart och Vättern runt den 15 juni och jag fryser fortfarande kraftigt om tårna.

Idag tittade jag lite noggrannare på hur mitt motionerande har sett ut de senaste veckorna, och konstaterade att det nog blivit rätt mycket, men ganska ojämnt. Först en lovande start (1 vecka), sedan en takatalvivecka (en länk den veckan). Sedan Lappland (ingen cykling alls, men mycket skidning). Sedan en vecka med förkylning (bara en länk i slutet av veckan), och först sedan en "normal" vecka. Det var förra veckan. Ändå närmar sig träningskilometrarna 500 och jag är inte alls särskilt ängslig för Vättern. Däremot hoppas jag innerligt på att få flere normala veckor och småningom få öka på träningsmängden. Nu börjar kroppen kännas ganska mottaglig för sånt, man behöver inte längre vänja benen vid trampandet, känns det som.

Lekparker är en välsignelse, nu när de äntligen öppnat efter vintern och vi kommer ut! Idag har vi redan varit en timme på förmiddagen, och största delen av eftermiddagen tillbringas nog där också.

Glad såsom fågeln...

Flere gånger under de senaste dagarna har jag försökt förmå mig att plita något, men utan att nå ända fram. Valborg kom och gick, inte tyngre än vanligt, men nog på ett lite annat sätt.

Den planerade picnicken/knytkalaset på valborgsmässoafton blev inte av pga magsjuka. Istället har vi fortfarande en massa picknickmat i kylskåpet, och såhär två dagar efter dagen D börjar det ju kännas sådär lagom festligt. Själv har jag inte drabbats av någon egentlig magsjuka, men jag känner mig närmast åksjuk hela tiden. Ikväll ska jag ut på en kortare cykellänk, och hoppas på att det ska göra från eller till åt magen.

Men det finns andra saker som har gjort mig förbryllad de senaste dagarna. Som t.ex. då jag kommer hem med vad jag tror är en burk mjölk, bara för att sedan upptäcka att det är fråga om en mjölk-dryck. Liksom maitojuoma. Som är vit, smakar mjölk men... ja, men vaddå? Mjölken skulle Ellen ha, och inte börjar jag mata mjölk-dryck i henne. Det andra som bidrog till förbryllningen var de nya glassreklamerna: glass som smakar kanelbulle, glass som smakar äppelpaj.

Vem vill ha en dryck som smakar mjölk men som inte är mjölk? Vem vill äta glass som smakar äppelpaj i stället för att äta... Ja, kanske äppelpaj? Jag förstår att det gäller för tillverkarna att ta fram nya smakvarianter med jämna mellanrum, men vem lockas av dem, då det är lika enkelt att gå till Alepan och köpa äppelpaj som det är att köpa glass där? Kommer osökt att tänka på frukost-scenen i The Matrix, det en kanske en långsökt parallell, men börjar kännas allt mer relevant, då glassar smakar äppelpaj och smaksatta mineralvatten marknadsförs som "utblandade med äppeljuice". Hallå där. Det kallas läskedryck.

That's exactly my point. Exactly! Because you have to wonder: how do the machines know what Tasty Wheat tasted like? Maybe they got it wrong. Maybe what I think Tasty Wheat tasted like actually tasted like oatmeal, or tuna fish. That makes you wonder about a lot of things. You take chicken, for example: maybe they couldn't figure out what to make chicken taste like, which is why chicken tastes like everything!